Ensamkommande flyktingbarn oroliga över flytt
De flesta ungdomar ser fram emot att få fira sin 18-årsdag. För Amir Nabizade och hans vänner på HVB-hem innebär 18-årsdagen inte samma glädje.
Oron bland ensamkommande flyktingbarn är uppenbar när två ungdomar till och med tagit sina liv.
Särskilt de ungdomar som fyllt 18 år känner sig pressade eftersom de då kan bli förflyttade, från sin kommun, till ett av Migrationsverkets asylboende.
– Jag måste flytta efter 18 år säger dom, säger Amir Nabizade.
Han firade inte 18-årsdagen eftersom oron var stor över vad den nya åldern skulle innebära.
Fram till igår var Amir Nabizade mycket orolig för att Migrationsverket skulle placera honom på ett boende på annan ort. Tanken på att behöva lämna vänner och skolan i Dingle kändes tungt.
– Om jag flyttar från Munkedal måste jag börja ett nytt liv i ny stad och det är mycket svårt, säger han.
Men under gårdagen fick Amir Nabizade ett positivt besked. Han får en plats på Migrationsverkets boende på Åtorp i Munkedal och flyttar dit på måndag och kan därmed gå kvar i skolan i Dingle under tiden asylutrednignen pågår.
Nu hoppas han att de andra killarna som är i samma situation som honom också får en plats där.
Enligt Chatarina Jacobsson, som är samordnare på introduktionsprogrammet i Dingle handlar det om drygt 20 elever som har eller kommer att fylla 18 snart.
– De är i en livskris, de är rädda. Jag tycker att man ska låta de få stanna, så länge det inte finns ett utvisningsbeslut.
Migrationsverket ska nu försöka kartlägga vilka ensamkommande flyktingbarn som fyller 18 år. Med lite framförhållning hoppas de att det blir lättare att hitta ett boende som ligger nära den kommun ungdomen har bott i tidigare.
Men några löften att alla ska få bo kvar kan Migrationsverket inte ge, säger Margareta Johnson, som är enhetschef i Vänersborg.
– Tyvärr kan vi nog inte göra de utfästelserna för alla, men vi försöker att jobba utifrån närhetsprincipen och hitta ett nytt boende.
Migrationsverket i regionen kommer också att se över vad de kan göra för att ta hand om de här ungdomarna på ett bättre sätt. Som det ser ut på boendena i dag har de ingen möjlgihet att ge samma stöd som kommunerna kan ge, menar Margareta Johnson.
– Vi vill gärna ha en dialog med kommunerna och föreningslivet hur man skulle kunna jobba med det, säger hon.
