#Kielipuoli: Andreas porträtterar Finnskogens apostel

7:49 min

Andreas Ali Hietala Jonasson kallar Carl Axel Gottlund för sverigefinnarnas första samordnare.

En av de första att engagera sig för sverigefinnarna var Carl Axel Gottlund (eller Kaarle Aksel Gottlund som han hette på finska). Han startade bland annat den första sverigefinska föreningen, Föreningen Stockholms Finnkår (Tukholman suomalaiskunta) redan år 1830 som var öppen för alla sverigefinnar.

Denna förening ägnade sig inte enbart åt samkväm, utan verkade även för finska språkets status i Sverige och spridandet av finskspråkig litteratur.

Under åren 1821–1822 gjorde Gottlund i rollen som folklivsforskare sin första vandring i Sveriges finnskogar och förstod att den skogsfinska befolkningen hade många svåra problem, bland annat fattigdom.

Gottlund beslöt då att emancipera Värmlands och Norges finnar. Han skulle lösa problemen genom att lyfta det skogsfinska folket, materiellt, andligt och kulturellt. Han började dela ut finskspråkig litteratur och organisera skogsfinnarna.

Det största projektet för skogsfinnarnas frigörelse som Gottlund åtog sig var att försöka göra huvuddelen av finnskogen till en finsk så kallad ”härad” och en finsk församling.

Alltså, skulle man kunna säga, var tanken att skapa det första finska förvaltningsområdet i Sverige. Gottlund skulle kanske därför kunna kallas sverigefinnarnas första samordnare.

Hans krav var dock mer långtgående än de blygsamma rättigheter sverigefinnar innehar i dagens förvaltningsområden. Han ville att området skulle få tillsätta finsktalande tjänstemän på alla områden; från postutdelning och polis till präster och tingsrätt. Och han lyckades att organisera det fattiga skogsfinska folket tack vare sin popularitet. 

Vem som helst kunde bli skogsfinne på Gottlunds tid.

Ett av de norska skogsfinnarnas största problem var skogsbolagen som utnyttjade de fattiga skogsfinnarna. Var du emot skogsbolagen och var villig att ansluta dig till kampen för ett fritt finskspråkigt härad i Värmland och Norge var det fritt fram, för i speciellt de norra delarna av Värmland var finnarna så dominerande, att även inflyttade svenskar talade finska. De anslöt sig till finnarnas kamp och Gottlund delade personligen ut finska namn till dem. 

Året för att skrida till handling var 1823.

Gottlund utsåg redan i förväg alla ämbetsmän till det skogsfinska häradet. Han ritade till och med en symbol som innehöll det svenska och finska riksvapnen samt symboler för Karelen och Savolax och i mitten ett handslag.

Häradets slagord löd: rauha ja rakkaus (fred och kärlek) - sopu ja sovinto (endräkt och samstämmighet)

Det står skrivet i en lagerkrans idet tilltänkta områdets officiella sigill, samt årtalet 1824, det år man tänkte sig att det finska häradet skulle vara etablerat. 

Efter noga planerande var det nu dags att marschera till kungen och Riksdagen i Stockholm.

Man valde ut 12 bönder från finnskogen. Väl i Stockholm väckte gruppen ganska mycket uppseende  när de kom inmarscherande i sin skogsfinska mundering. I den skogsfinska klädnaden ingick bland annat en ryggsäck av näver, så kallad kont (från finskans kontti, ett av få finska lånord i det svenska språket).

Bland kraven var att få tillstånd för att bygga landsvägar. Man ville dessutom bygga fler kyrkor, där predikan självklart skulle vara på finska. Man hade även förslag på hur man själva skulle få besluta i vissa ekonomiska frågor och att påbörja ett projekt vars syfte var att låta finnarna köpa tillbaka sina gårdar.

Huvudfrågan var dock rätten till det finska språket, som för skogsfinnarna ända sedan den huvudsakliga invandringen i slutet på 1500-talet varit långt ifrån självklart.

Tidigare hade skogsfinnarna fått erfara påtryckningar och hot, både från myndigheter och majoritetsbefolkning, som exempelvis när Frykdals häradsrätt 1646 beslutade att varje finne som inte ville lära sig svenska skulle få sitt torp nedbränt.

I ett kungabrev 1682 informerade man Sveriges finnar att man från och med nu var tvungen att lära sig svenska. Men assimileringsprocessen av Sveriges finskspråkiga måste nog beskrivas som i huvudsak ekonomiskt betingad.

Att byta socialgrupp, lämna eländet och fattigdomen var detsamma som att att byta språk och bli svensk, något som nog många av dagens sverigefinnar också kan känna igen sig i.För många har en klassresa uppåt varit lika mycket en försvenskningsprocess som ett klassbyte.

Skogsfinnarna med Gottlund i spetsen eftersträvade istället något så radikalt som höjd levnadsstandard OCH möjligheten att få behålla sin särart, sitt finska språk och sin skogsfinska identitet.

För Gottlund och den skogsfinska delegationen som hade marscherat till Stockholm uppenbarade sig dock ett mer akut problem: pengarna var slut och man hade inte råd att ta sig hem till finnskogarna. Man fick helt enkelt be kungen om pengar för hemresan. 

Sveriges Riksdag vägrade att erkänna att det ens fanns finskspråkiga i de områden som Gottlund ämnade bli ett härad, varför hela förslaget om ett finskt härad röstades ner.

Argumentet mot ett finskspråkigt förvaltningsområde var, precis som i dagens Sverige gällande finskspråkig verksamhet:  intresse och underlag saknas. Självklart lika felaktigt nu som då. 

Det hela slutade med att Gottlund anklagades för att vara rysk spion och blev därför landsförvisad.

Att Gottlund blev anklagad för att vara rysk spion var typiskt för denna tid (i synnerhet efter 1809 då Finland blev ryskt) i de fall finskspråkiga i Sverige vågade sig på att ställa krav, eller att över huvud taget tala finska.

En del av rädslan för det finska i Sverige, förutom rasbiologiska och religiösa, har sedan 1809 varit just rädslan för ryssen.

Läser man exempelvis Oscar II:s dagböcker är det tydligt att försvenskningen av finnarna i Sverige, och i synnerhet i Tornedalen och norra Sverige, ofta var motiverat av försvarspolitiska skäl. 

En i sammanhanget viktig sak att påminna sig om var det faktum att Gottlund, samtidigt som han kämpade för fattiga finnar i Sverige och för det finska språkets status, också var motståndare till alla former av enhetskultur, och var därför, i synnerhet på äldre dagar, en sträng kritiker av vissa drag hos fennomanin.

Att kämpa för ett minoritetsspråk är ju till sin natur att främja mångkultur, något som många politiker och beslutsfattare och motståndare till finskspråkig verksamhet i Sverige idag inte riktigt verkar (vilja) förstå. 

Att sverigefinnarnas dag den 24 februari firas till Gottlunds minne är därför passande av flera skäl.

Sverigefinnarna är ju som bekant en mångfacetterad och mångkulturell grupp, som inte går att kategorisera efter hudfärg, religiös tillhörighet eller utseende.

Journalismimme perustana on uskottavuus ja puolueettomuus. Sveriges Radio on riippumaton poliittisista, uskonnollisista, taloudellisista, julkisista ja yksityisistä intresseistä.
Lue lisää toimintatavoistamme.