Finnblicken

Dokumentärfilmaren Frans Huhta: Jag har alltid känt mig finsk

4:13 min

När Frans Huhta var tio år tog hans mamma livet av sig. I dokumentärfilmen Tystnadens språk reser Frans till Finland för att lära känna sin mor och förstå vem hon var.

Minnet av mamma Marja börjar så småningom blekna bort. Med hjälp av en gammal kappsäck full med bilder, dagböcker och ett kassettband med tangomusik leds Frans in på en resa för att lära känna sin mor och sig själv.

Filmen Tystnadens språk hade premiär under Göteborgs filmfestival i februari i år.

En del av berättelsen var också att möta Finland, som hittills hade varit en fantasi. Finland var ett fantasiland för mig.

Frans ville utforska rädslan för mammans mörker. Filmprocessen har dessutom varit ett sätt att få syn på hur det hela också har format honom.

– Jag fick en idé om att göra en film om rädslan för arvet efter min mor. Rädslan för mörkret som omgav minnet av henne. Jag talade med min bror om idén och han berättade att han hade en väska efter mamma full av dagböcker, foton och massor av andra lösa fragment från hennes liv.

Det finska arvet

Filmen handlar både om arvet efter mammans självmord men också om det finska arvet.

– Genom filmen har jag identifierat en finsk identitet som jag inte ens visste att jag hade.

Jag insåg att jag alltid har känt mig finsk och aldrig helt och hållet svensk.

Frans kan inte finska och hade knappt varit i Finland när han åkte till sin mammas hemby. Ändå kände han ett band till landet.

– Inga av mina klasskamrater hade den typen av erfarenheter eller ärvda erfarenheter. Med mitt finska efternamn och morfars historier från fortsättningskriget så stack jag ut i skolan. Jag har alltid haft en känsla av att jag har en koppling till Finland.