Svenungsson visar en surrealism för vår epok

2:57 min

Konstnären Jan Svenungsson visar en stor retrospektiv utställning i hemstaden Uppsala, både på konstmuseet och Bror Hjorths hus.

Jan Svenungsson hör till våra internationellt verksamma konstnärer, med en lång lista av utställningar och utsmyckningar, hemma och utomlands. Sedan 20 år bor han i Berlin, men han har också undervisat på Fotohögskolan i Göteborg, haft professurer både i Helsingfors och sedan 2011 på konsthögskolan i Wien. Utställningarna i Uppsala, har fått titlarna ”Det eviga nuet” och ”Är här nu”.

Med lite perspektiv på hans gärning har han sedan starten i början av 1980-talet gått från ungdomlig otålighet till mogen envetenhet, för vad ska man annars kalla hans metod att långsamt och metodiskt kopiera sina verk, gång på gång i olika serier.

Mest känd är han för sina skorstenar, eller torn, som byggts i en numrerad serie i flera länder, där nästa blir en meter högre än den förra, och alla fotograferade och försedda med tjocka svarta ramar som följer tornens konturer, och som konstnären byggt själv. Den senaste skorstenen står lämpligt nog i Uppsala, och man kan nästan ana den från Konstmuseets fönster, i sin park borta i Luthagen, gåtfullt uppstickande ur gräsmattan, 15 meter murat tegel. Som om något pågick under marken, eller pågått i en svunnen era.

Tålmodigheten manifesterar sig kanske främst i serien av fläckmålningar, där han stänkt ut röd färg över dukarna, och därefter satt sig att minutiöst måla av dessa fläckar, som naturlagar och slumpen format. Det ser nästan ut som autentiska stänk, innan man går nära och ser den petimetriga penselskriften.

Vad är då poängen? Ja, den närmar sig väl mer det filosofiska. Är människan kapabel att med sinnen och motorik återskapa det som naturlagarna åstadkommit?

I en annan serie intar Svenungsson rollen som försökskanin i en visuell form av viskleken, då han börjar med att rita av Europakartan med EU:s medlemsländer. Därefter ger han sig på att rita av avritningen, som oundvikligen fått lite fel här och där, fel som sedan förstärks när stafettritandet fortsätter. Till slut är kartan så förvrängd att man frågar sig: kommer inte konstnären ihåg hur världsdelen ser ut? Är det verkligen möjligt att försänka sig i ett sånt tillstånd av omedvetenhet, att bara se linjerna och inget annat?

I Bror Hjorths hus, där Jan Svenungsson visar sitt senaste måleri, är det dock som om han kommit ut på andra sidan ur detta behavioristiska experiment. Återigen kopierar han teckningar, oftast av skorstenarnas omgivningar, men utan skorstenar. Och här tycker jag mig förstå hans seende.

Han ser bara teckningen, inte vad den föreställer, och ur denna uppstår dom mest sällsamma formationer, till synes helt meningslösa, men riktiga fantasterier.

En surrealism för vår epok, precis när ordet ”surreal” är på väg att slitas ut.