IS i Afghanistan hotar säkerheten

20 min

Säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras, även om det finns ljuspunkter, och hopp. Ett av de främsta problemen just nu är IS framväxt i landet, det säger Anna-Karin Johansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.

Hör även Osaman Basir, som kommer från Afghanistan och jobbar med att förbättra kvinnors och flickors tillgång till utbildning, och Maria Nystedt från Folke Bernadotteakademin, som har jobbat i Afghanistan inom ramen för EU:s polisinsats.

– Vi ser att situationen blir allt sämre. Och idag har talibanerna total kontroll över ett antal distrikt i landet. Men jag skulle säga att en annan förändring är att IS har kommit in som en ny aktör, och i de områden där de är aktiva där kan vi överhuvudtaget inte fortsätta vårt arbete, för de tillåter inte något sådant, säger Anna-Karin Johansson.

Svenska Afghanistankommittén har varit aktivt i Afghanistan i över 35 år. Organisationen har tusentals medarbetare i landet. Och Anna-Karin Johanssons bedömning att situationen håller på att förvärras, delas av många.

Dels har talibanerna flyttat fram sina positioner, främst i landets södra delar. Och samtidigt har alltså Islamiska staten, IS, de senaste åren etablerat sig i Afghanistan. Det har försvårat för många hjälporganisationer att verka i landet, med negativa konsekvenser för befolkningen där. Svenska Afghanistankommittén till exempel kan ibland via ombud förhandla med talibanerna, men när det gäller IS är det helt uteslutet.

– När det gäller IS så är de inte öppna för någon sådan dialog, vare sig det gäller skola eller utbildning. De sätter stark press till exempel på lärarna. Vi bedrev skolor i ett område där is idag har kontroll, och lärarna i det området hotades och tvingades lämna området, och vi har fått stänga skolorna i det området, berättar Anna-Karin Johansson.

Att IS etablerat sig i Afghanistan har komplicerat en redan komplicerad situation. Men samtidigt är lokalbefolkningens stöd till IS mycket lågt, och organisationen stöter på motstånd även från talibanerna.

– Vi ser att IS får inflytande i fler områden i Afghanistan. Men det är också viktigt att komma ihåg att talibanerna är väldigt aktiva i att bekämpa IS, eftersom dels ser de dem som konkurrens, och dels har de olika syn på hur islams inflytande över Afghanistan ska se ut. Så det är väldigt svårt att säga hur detta kommer att utvecklas, men just nu ser vi att IS får större inflytande i vissa delar av landet, säger Anna-Karin Johansson.

Att bekämpa IS har, föga förvånande, även blivit en prioritet för de amerikanska militära styrkorna i Afghanistan. Fortfarande finns det över 13 000 utländska soldater i landet, och av dem är 8400 amerikanska. Och de militära insatserna har enligt USA självt varit framgångsrika. Den amerikanske generalen John Nicholson, som för befälet över USA:s och Natos trupper i Afghanistan sa för några veckor sedan att det bedömt bara finns runt tusen IS-krigare kvar i landet, och att antalet distrikt IS kontrollerar har sjunkit markant.

Men risken är att när IS tappar kontrollen över ett område, så sprider organisationens medlemmar istället ut sig, och verkar under ytan genom riktade terrordåd och självmordsbombningar. Antalet offer för IS våld i Afghanistan tiofaldigades från 2015 till 2016, med 899 dödade och skadade förra året, enligt FN.

Men för de amerikanska och internationella styrkorna är det talibanernas frammarsch som är mest oroande. Och det är i Afghanistans till ytan största provins, Helmandprovinsen i söder, som talibanerna avancerat som mest. Helmand är en strategiskt viktig provins eftersom den har blivit ett center för handel och produktion av opium. Talibanerna kontrollerar nu tio av provinsens fjorton distrikt.

Innan det stora internationella trupptillbakadragandet 2014 så var Helmandprovinsen en av de platser där striderna mot talibanerna var som hårdast. 2010 genomförde den USA-ledda koalitionen en massiv offensiv i provinsen, och lyckades till stor kostnad, både i pengar och människoliv, ta tillbaka kontrollen från talibanerna där. Men nu, är alltså talibanerna tillbaka. TV-kanalen al Jazeera lyckades nyligen ta sig dit, och intervjuade då några av talibanerna. När TV-teamet är där visar det sig att en polisman nyss kommit till platsen, för att gå över till talibanerna. Journalisterna frågar honom varför.

– Jag kapitulerade till talibanerna för att det ändå är slut med regeringen. De senaste arton dagarna har trettiofem av mina kollegor bytt sida. Våra chefer gav sig av, och kvar var vi, hungriga och törstiga. De gav oss inte ens lön eller någonting, säger den nu före detta polismannen.

Och detta är ett av Afghanistans främsta problem: det går långsamt, i många fall för långsamt, att bygga upp en fungerande statsapparat. Och anledningarna till det är fler än bara stridigheterna; En av anledningarna är motsättningarna inom den bräckliga politiska koalitionen som styr landet.

Bland annat pågår en maktkamp mellan landets president, Ashraf Ghani, och vicepresidenten, den ökände krigsherren Abdul Rashid Dostum. I början av februari omringade hundratals poliser och soldater Dostums högkvarter för att gripa ett antal av hans medhjälpare för förhöra dem i en utredning om att Dostum ska ha kidnappat en provinsguvernör, och sen beordrat sina soldater att våldta guvernören. Dostum själv hävdar att anklagelserna bara är en del i ett politiskt spel, men han har begått liknande människorättsbrott tidigare.

Andra käppar i hjulet för Afghanistans utveckling är bland annat den eftersatta och förstörda infrastrukturen och den låga utbildningsnivån. Men listan tar inte slut där.

– Där har vi ju de omkringliggande ländernas så att säga geopolitiska spel, där man försöker intervenera och använda Afghanistan på olika sätt för sin egen skull. Vi har narkotikahandeln, som naturligtvis stör hela den ekonomiska situationen i Afghanistan, och det spär också på korruptionen. Korruptionen är något som idag eroderar förtroendet mellan människor, och mellan medborgare och stat i Afghanistan, säger Anna-Karin Johansson.

Detta bristfälliga förtroende mellan medborgare och stat, och alla andra problem sammantagna, bidrar till talibanernas återkomst och växande popularitet, och därmed även till att striderna nu förvärrats. Enligt en FN-rapport tidigare i år dödades 3498 civilpersoner i Afghanistan 2016, och nästan åtta tusen skadades. Det är tre procent fler än 2015, och ännu fler än åren innan dess. Enligt FN så dog fjol 590 av de dödade i flygangrepp utförda av Afghanistans regering eller de internationella styrkorna. Det är fler än under något år sedan 2009.

Extra oroande för många är även att antalet barn som dödades eller skadades av minor eller oexploderad ammunition ökade med 65 procent jämfört med 2015. Förklaringen till det är bland annat att flera minröjningsoperationer fått avbrytas när talibanerna tagit över områden. Enligt FN-rapporten är en annan anledning att de internationella styrkorna lämnade kvar stora mängder ammunition när de drog sig ur Afghanistan.

På många sätt ser det alltså inte ljust ut för Afghanistan just nu, och frågan är hur utvecklingen skall vändas. USA ska under våren skicka 300 marinsoldater till Helmandprovinsen. General Nicholson har sagt att USA behöver förstärka sin närvaro i Afghanistan med, citat, ett par tusen soldater till för att bryta dödläget. Slut citat.

Men många frågar sig hur mycket det egentligen kommer att hjälpa, med tanke på att de internationella styrkorna för några år sedan uppgick till långt över hundratusen soldater.

President Donald Trumps administration väntas under våren tillkännage en plan för de fortsatta amerikanska militära insatserna i Afghanistan. Vad den planen kommer att innebära är dock ännu oklart.

Men trots alla svårigheter, så finns det ändå ljuspunkter, säger Anna-Karin Johansson, och hon är imponerad av de afghaner hon mött som kämpar för att bygga upp sitt land.

– Jag reser runt ganska mycket i Afghanistan. Och jag ser otroligt många människor som gör fantastiska insatser både för sig själva och för sina medmänniskor ute på landsbygden i Afghanistan. Jag ser lärare som trots att kulorna viner i luften tar sig till skolan för att undervisa barnen, berättar Anna-Karin Johansson.

Och alla utvecklingskurvor pekar faktiskt inte nedåt i Afghanistan, säger Anna-Karin Johansson och hon poängterar att för att det ska bli fred och välstånd i Afghanistan så går det inte att fokusera på kortsiktiga lösningar.

– Först så är det väldigt viktigt att man har ett väldigt långsiktigt perspektiv. Det har hänt mycket positivt i Afghanistan de här femton åren. Om vi tittar till exempel på antalet barn som går i skolan så har det ökat från kanske en miljon till åtta miljoner. Vi ser att barnadödligheten och mödradödligheten har minskat väldigt mycket. Fortfarande är Afghanistan ett väldigt fattigt land, självklart. Men jag skulle säga, ett långsiktigt perspektiv, och i slutänden handlar det ganska mycket om att bygga en stat som har ett förtroende, och som ser till att medborgarna får det de behöver, grundläggande, säger Anna-Karin Johansson.