RECENSION - TEATER

Hamlet - ny fullträff på Folkteatern i Göteborg

2:45 min

Blodet flyter och den existentiella ångesten är stor, men Örjan Anderssons uppsättning av Hamlet är lätt och lekfull utan att vara lättviktig.

  • Titel: Hamlet
  • Författare: William Shakespeare
  • Översättning/bearbetning: Magnus Lindman
  • Regissör: Örjan Andersson
  • Skådespelare: Evin Ahmad, Ardalan Esmaili, Lena Birgitta Nilsson, Javier Perez, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Arina Trostyanetskaya, Danielle de Vries, Sara Wikström
  • Scenografi: Chrisander Brun
  • Kostym: Nina Sandström
  • Kompositör: Franz Edvard Cedrins
  • Premiär: 4 mars 2017

 

Åh en sån härlig teaterfest det har blivit av Hamlet, historien om den svårmodige och förbannade prinsen av Danmark, han som av sin fars vålnad får reda på att fadern blivit mördad av sin egen bror, och att modern nu gift om sig med sin mans mördare.  Man kan bli galen för mindre! Och det är klart att det väcker många tankar om döden.

Scenen är ombyggd till en upphöjd rektangulär ljuslåda, publiken sitter i rader längs långsidorna.

Alla nio medverkande på scen både talar och dansar, fast vissa dansar på ett mer häpnadsväckande sätt än andra.

Örjan Andersson – om någon - vet på vilket förunderligt sätt kroppsspråk kan ersätta det talade. Det framkommer t ex tydligt då Danielle de Vries som spelar Ofelia uttrycker irritation, avstånd och beslutsamhet i sin böjliga kropp.

Då en del av spelet är ordlöst blir musiken otroligt viktig, och här har Franz Edvard Cedrins gjort musik som ibland associerar till kunglig hovmusik, ibland till modern isande skräckfilm. I den krispiga slutscenen har han förstorat mikroljud från bl a krypande sniglar – det är verkligen fräckt.

Hamlet spelas av flera personer, och alla tre, Evin Ahmad, Kardo Razzazi och Ardalan Esmaili är lysande i frustrationen och den stora vilsenheten. 

Skådespelarna glider alltså in och ut i olika roller oavsett kön  - Evin Ahmad är förresten också väldigt bra som flämtande vovve - och denna blandning av roller och kön och klädsel – jeans till guldstickad sammetsjacka t ex - förstärker känslan av en teaterlek, och också av ett collage: att det vi ser är bitar och fragment av ett drama som fogats ihop med stor fantasi och fingertoppskänsla. Och humor.

Andersson utnyttjar t ex inte bara ensemblens kroppsspråk utan även deras olika modersmål: ryska, spanska och engelska blandas med svenskan på ett synnerligen effektivt och roande sätt.

Folkteatern hade en fullträff under hösten med Marie Antoinette, och nu har ensemblen lyckats igen.

Blod flyter och vålnaden vandrar i spöklik rök; tvivel, svårmod och existentiell ångest är pjäsens tema, men Hamlet gnistrar och sprakar av liv i denna föreställning. Tag och njut!