Hårt liv i by på frontlinjen i östra Ukraina

3:04 min

Situationen för dem som bor i frontområdet i östra Ukraina har blivit mycket värre den senaste månaden. Byn Zaitsevo ligger direkt på frontlinjen, halva kontrolleras av ukrainsk militär och halva av de ryskstödda utbrytarna.

Dova smällar hörs på avstånd när jag träffar Marina, som presenterar sig som byn Zaitsevos aktivist. Hon säger att det där var "tystnad" och de är vana vid det.

Marina jobbar i byns provisoriska butik, har barnprojekt för byns kvarvarande 15 barn och försöker hjälpa de många äldre.

Att någon kan bo kvar även när det är det som Marina kallar tyst är svårt att förstå. Förutom de allt hårdare nattliga striderna har byn varken el eller vatten sedan nästan ett år. Att laga de sönderskjutna el-ledningar är livsfarligt. Krypskyttar på Horlivka-sidan har skjutit mot dem som försökt.

Horlivka är närmaste storstad, som precis som halva andra delen av byn ligger i den så kallade Donetsk folkrepublik, ett låtsasland som inte skulle finnas utan ryskt finansiellt och militärt stöd.

Men i Zaitsevo bryr sig ingen om att peka finger eller skylla kriget på någon särskild sida. De har ju släkt på andra sidan, som precis som dem vill tillhöra Ukraina, men som inte vet hur det ska gå till att få slut på kriget. Pensionärerna Lidija och Alexander Drisjenko står vid sitt sönderskjutna hus och plockar bland metallbitarna, som var ett staket.

– Där är en grop också, visar 79-åriga Lidija och säger att det var i lördags, som huset och trädgården träffades sex gånger, på söndagen träffades det tre gånger.

Huset på Manuilskovogatan 65 är till hälften täckt med vit presenning, där det slagits sönder vid beskjutningen, långa förvridna metalldelar av det som var staketet ligger på gården fulla med hål från granatsplitter.

– Första dagen slogs den här väggen sönder, visar Lidija.

Kylskåpet är förstört och allt ligger huller om buller. Inne i huset är det mörkt och kallt. Vi stod här visar Lidija några tjocka väggar, där de brukar stå när de inte hinner springa till källaren.

Hon lyser med ficklampa in i rummet där ett vitrinskåp slogs sönder, porslin och glas ligger i skärvor, men se här kristallvasen klarade sig, säger Lidija upprymt. På bordet brinner ett ljus, en ensam låga i mörkret som inte förmår ge vare sig ljus eller värme.

– I nio månader har vi inte haft el, vi har en tv här och en där, men inget fungerar, säger Lidija.

Utanför hörs högre skottlossning, det är krypskyttarna enligt Lidija.

Nu har paret fått nog av att vara i skottlinjen och tänker flytta till sonen i Horlivka, fast det är på den andra sidan - Lidija vill att det ska vara Ukraina också, men vad kan vi göra vi önskar bara att kriget tar slut, säger hon.