Anna Kinberg Batra kämpar för sin framtid

Ännu en mätning bekräftar att Moderaternas nedgång fortsätter efter att partiet presenterat sin nya linje. Anna Kinberg Batra brukar på partimötena introduceras som "Sveriges nästa statsminister". Om siffrorna inte vänder är det tveksamt om hon ens förblir moderatledare, skriver Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Det finns åsikter som upprepas så ofta i debatten att de för många till sist framstår som sanningar. I och med sin kursändring testar Moderatledningen nu om ett par av den borgerliga diskussionens vanligaste "sanningar" håller för verklighetens prövning.

En sån "sanning" är att Sverigedemokraterna bara tjänat på att isoleras politiskt. Genom att alla andra partier vägrat förhandla med SD har Jimmie Åkesson kunnat profitera på en martyrroll.

Om andra partier i stället förhandlar med SD kommer partiet att tappa stöd.

Hittills har den tesen inte alls bekräftats.

Moderaterna har inte vunnit tillbaka väljare från SD utan i stället förlorat till Centern, alltså till det borgerliga parti som tydligast vill fortsätta hålla SD utanför.

En annan populär "sanning" är att borgerliga väljare längtar efter att de borgerliga samlar ihop sig bakom en gemensam budget och störtar regeringen Löfven med SD:s stöd.

Genom att nu förespråka just detta hoppades Moderaterna sätta press på Centern och Liberalerna. Eftersom dessa inte vill avsätta regeringen före valet 2018 ska de framstå som vacklande och obeslutsamma.

Men Moderaternas nya kaxighet har inte lockat någon tillströmning av uppiggade väljare. Moderaterna tvingas i stället se sig övergivna av människor som föredrar Centern. Trots att Centern upprepar att partiet tydligt står fast vid linjen att inte avsätta regeringen före valet 2018.  

Det har förstås gått ganska kort tid.

Men Moderaterna hoppades att kursändringen skulle bryta den långa nedförslöpa partiet haft sen förra sommaren. Därför är de senaste siffrorna en dyster tankeställare inte bara för partiledningen utan också för den opinion bland partiets kommunpolitiker som pressade på för kursändringen och hoppades att den skulle attrahera borgerliga väljare.  

Om det inte vänder snart kommer de att göra opinionskrisen till en ledarkris.

Det finns ingen naturlag som säger att en partiledare ska få chansen att misslyckas i ett val innan hon byts ut. Om desperationen sprider sig kan det gå betydligt fortare än så.  

Centerns lockelse handlar säkert om något bredare än att partiet inte vill ha gemensam budget. Annie Lööfs parti har blivit en magnet för väljare som är höger i ekonomisk politik men progressiva i frågor om livsstil, invandring, individualism, det vill säga de borgerliga väljare som känner sig mest främmande för SD.  

Och ännu har inte Annie Lööf pressats av svåra frågor om sin egen linje i regeringsfrågan.

Där Kinberg Batra vill gå en genväg till regeringsmakt för Alliansen - ska man ta över med SD-stöd krävs ju inte ens en valframgång - vill Lööf i stället höja ribban.  

Det räcker enligt Centerledaren inte med att allianspartierna är större än de rödgröna. Det är också ett viktigt hinder att SD plus S har fler mandat än Alliansen. Det vill säga det opinionsläge som gäller nu. Lööf motiverar det med att SD kan pressa en alliansregering genom att hota rösta på S budgetmotion. En lärdom av vad som skedde hösten 2014.

Därmed lämnar Centerledaren i praktiken kvar ett ganska litet fönster för en kommande alliansregering. Allianspartierna som block måste växa rätt mycket och de måste göra det på S och SD:s bekostnad.

Av detta har vi sett mycket lite och det ökar sannolikheten för att vi får blocköverskridande samtal om regeringsfrågan efter valet 2018. 

Regeringspartierna åser förstås de moderata problemen med viss skadeglädje.

Men för Socialdemokraterna är de också ett hot.

Om Sverigedemokraterna långvarigt går om Moderaterna och parkerar sig som Sveriges näst största parti har S fått fel huvudmotståndare.

Då kommer socialdemokratiska strateger kanske till och med be en stilla bön om moderata framgångar.