Ett ömsint Aki Kaurismäki-filter
Två berättelser korsas, en flykting möter en handelsresande. För "Ljus i natten" fick Aki Kaurismäki Silverbjörnen i Berlin för bästa regi.
Titel: Ljus i natten
Originaltitel: Toivon tuolla puolen
Regissör: Aki Kaurismäki
Manus: Aki Kaurismäki
Skådespelare: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen, Ilkka Koivula
Genre: Drama
Betyg: 4 av 5
Det finns ljus i mörkret. Det finns vardagssolidaritet. Hemlösa män räddar Khaled från de läderklädda rasisterna.
Det är bara för ett gammalt Aki Kaurismäki-fan att pricka av rekvisitan. Båtarna, den sunkiga restaurangen, spriten, de vemodiga sångerna, kan det vara samma film som förut? Och samtidigt handlar "Ljus i natten" om Khaled, en ung flykting från Aleppo som förlorat hela sin familj i en bombraid. Han flydde upp på ett fartyg från några skinheads i Gdansk, och vaknar i gryningen i hamnen i Helsingfors och bestämmer sig för att söka asyl.
Nuplanet grovmixas med ett sorts statiskt femtiotal som också är nu, en medelålders handelsresande lämnar alkad fru i papiljotter, åker runt i en urmodig bil och säljer rutiga skjortor på landsbygden. Här finns jukeboxar och konservburkar och kontanter i drivor, frågan är om det inte fortfarande finns finska mark här och där. Poliserna på migrationsverket har både skrivmaskiner och datorer.
Men Kaurismäki går nästan i land med alla stilbrytningar, det är liksom samma gamla film som bara får några nya komponenter utifrån världsläget, han har alltid haft ett öga för orättvisorna, ensamheterna, utanförsamhället-karaktärerna, bohemerna. Och när flyktingen Khaled inte får något uppehållstillstånd och ska förvisas ur landet så rycker de ut, hjälparna, de lite luggslitna restauranganställda som följde med på köpet när den handelsresande Wikström köpte den olönsamma restaurangen för kontanterna han vunnit på poker.
Det finns ljus i mörkret. Det finns vardagssolidaritet. Hemlösa män räddar Khaled från de läderklädda rasisterna. Några unga datahackers tillverkar flyhänt nya pass. "Ljus i natten" är den andra filmen i en trilogi. Den handlar nog om hopp.
Aki Kaurismäki säger själv i programbladet: ”Jag erkänner villigt att min film skulle kunna beskrivas som en tendentiös film som helt utan skrupler vill påverka publikens syn och åsikter genom att manipulera deras känslor. Med insikten att jag kommer att misslyckas med mitt uppsåt återstår, hoppas jag, en rättfram och aningen melankolisk berättelse med mycket humor, men som samtidigt är en realistisk skildring av många människors öden i världen idag.”
Det är väl bara att instämma. Bara ibland blir det aningen tramsigt, som när restaurangen på fallrepet ska omvandla sig till sushihak och brutalhackar salt sill med drivor av wasabi på.
Och om allt ser aningen annorlunda ut när man kommer ut på gatan igen efter filmens slut kan hända att man fått ett ömsint Kaurismäkifilter i ögonlinsen.
