Barn och spöken hos Annika Eriksson i Malmö
Annika Eriksson är sedan 90-talet en av våra internationellt mest förekommande konstnärer. Hennes arbeten kretsar ofta kring samhälleliga relationer eller det "sociala". Och "The Social" är titeln på ett nytt verk som fått ge namn åt hennes utställning på Moderna museet i Malmö.
Titel: The social
Plats: Moderna museet Malmö
Konstnär/konstnärer: Annika Eriksson
Curator: Joa Ljungberg
Tid: t.o.m 4 juni
I Pildammsparken i Malmö står, sedan 1972, en skulptur av Axel Nordell (1914-1997) som i folkmun kallas "äpplet", men som egentligen heter Le fruit rouge - den röda frukten. Det är en så kallad "lekskulptur", en sorts offentlig utsmyckning som var populär under en tid då man drömde om en öppen konst och lika öppet samhälle, där barnen och deras fria lek skulle visa vägen.
Nu finns en kopia på Nordells skulptur i Turbinhallen på Moderna museet, skapad av en konstnär som själv var barn i Malmö och vars egna barn lekt i originalverket. Men den röda färgen har bleknat till vitt, och i den här lekskulpturen får man inte klättra omkring. Den är, alltså, ett slags spöke.
Och spökar gör det ofta i Annika Erikssons konst.
I Wir Sind Wieder Da (vi är här igen) från 2010 ser vi ett gäng punkare och deras hundar på någon skräpig bakgård i Berlin. Ingenting särskilt inträffar, de bara hänger sig åt sin sedvanliga, ohälsosamma livsstil. En subkultur som många förknippade med just Berlin på 1980-talet, men som idag är så gott som utraderad ur stadsbilden.
Mitt emot, i samma rum men på en mycket mindre skärm, visas The Community (2010). Här hänger ett gäng katter på en matta, som någon lagt ut åt dem i en park i Istanbul. Tvättar sig, sover, kommer och går som de behagar. Liksom punkarna är de filmade med fast kamera, så den lilla tv-skärmen blir en slags rörlig, utopisk skulptur: en bild av en öppen, fri gemenskap.
Djur är flitigt förekommande hos Annika Eriksson. De har en dubbelhet som jag tror tilltalar henne: ytterst användbara som projektionsytor och representanter för mänskliga känslor och idéer, men samtidigt - alltid - också något annat, oåtkomligt och otämjbart.
Ibland flyttar just den dubbelheten in i Erikssons konst. Då är den som bäst. Som i den video hon först visade på Istanbulbiennalen 2013, där vi ser byrackor leka på en soptipp utanför stan, där de lämpats av för att dö. En röst berättar, lite osammanhängande, om livet som gathund: om att rusa längst boulevarderna tillsammans, om gatorna som byter namn och människorna som kommer och går.
I am the dog that was always here (jag är hunden som alltid var här) som den heter, är en film om gentrifieringens pris - men inte bara. Den lyfter sig till en tidlös, närmast mytisk nivå och pekar ut någonting otämjbart inom oss själva.
Barnet, kanske? I vars blick allting alltid också kan vara någonting annat. Den blick som öppnar världen.
Hur jag än försöker kan jag inte förmå min egen blick att öppna Annika Erikssons version av "äpplet", på det sättet. Den står där som ett kroppsligt ankare i en utställning som annars domineras av film- och videomediets spöklika närvaro, pekar ut och binder samman de frågor som ställs i hennes äldre arbeten.
Men den lyfter inte riktigt, som eget verk. Blir inget "djur".
Tills jag inser att den kanske inte ska det. Att det kanske snarare är en fråga Eriksson vill resa, med sin bleka lekskulpturs olekbarhet.
Ungefär: hur länge klarar konsten - ensam - att hålla det öppna öppet, i ett samhälle som sluter sig?
