Centralia – staden som övergavs på grund av kolbränder
Centralia var en gång ett livfullt samhälle, men 1962 fattade en gammal kolgruva i närheten eld som man aldrig lyckades släcka.
På 1990-talet var problemen så stora att i stort sett alla fick flytta från Centralia. Det tömda samhället har idag, mot myndigheternas vilja, blivit en udda turistattraktion där kolet under jorden fortfarande glöder.
– Jag tror att det brinner precis där vi står, eller kanske lite längre ner längs slutningen. Vi är i alla fall väldigt nära, säger Drew som Klotets reporter Pelle Zettersten träffar i det utrymda samhället Centralia.
Om det verkligen brinner eller glöder här nere i underjorden där vi står är svårt att veta, men säkert är i alla fall att stora delar under markytan har brunnit ända sedan 1962. Det här fenomenet utspelar sig på tusentals platser runt om i världen, oftast i områden där man bryter eller har brutit kol.
Det finns många underjordsbränder i USA, men den här branden är unik eftersom den påverkat ett helt samhälle.
Drew vill inte säga sitt efternamn, det är nämligen inte tillåtet att vistas på alla platser här i Centralia som är klassat som ett riskområde.
Drew bor en timmes bilfärd härifrån och har åkt hit för att visa sina barn en riktig spökstad, säger han bredvid ett av de övergivna husen som fortfarande finns kvar.
Och ni har sprayfärg med er?
– Ja vi sprayade lite på Graffiti highway. Det är en del av traditionen när man åker hit säger han.
Graffiti-landsvägen är en del av landsväg 61 som sprack upp och förstördes när elden härjade som värst.
Nu vill ett av barnen gå in i det övergivna huset. Det har sönderslagna fönsterrutor och nedsprejade väggar.
Drew får upp en lucka till källaren och går ner för den lilla trappan. Det är mörkt därnere men Drew går uppför en liten trappa och kommer in i ett kök där det ligger fullt med grejer. Kvarlämnade papper, mattor och köksredskap. Huset tycks ha lämnats i all hast, kanske för att skydda sig från giftiga gaser och eldslågor.
I dokumentärfilmen "The town that was" kan man se att Centralia var en livlig liten stad på 1950-talet. Staden byggdes upp i takt med kolbrytningen i närheten. Här fanns allt som hör en småstad till och folk verkade trivas.
Branden skulle komma att ändra på allt. När den spred sig och marken gav vika kom rök upp ur håligheterna. Halterna av kolmonoxid och andra giftiga gaser som spred sig med röken var en stor hälsofara. Vägarna sprack upp och en tolvårig pojke ramlade ner i ett hål, som öppnade sig i marken, men lyckades mirakulöst ta sig upp.
Forskare är inte helt säkra på hur branden startade. Mycket tyder dock på att branden spred sig ner i gruvgångarna efter att sopor skulle eldas upp på en plats nära en gruvöppning.
På 1980-talet hade myndigheterna gett upp hoppet om att släcka elden, det blev för dyrt helt enkelt. I början av 1990-talet bestämde politikerna att staden skulle evakueras och alla utom ett tiotal personer, som fick specialtillstånd, flyttade därifrån.
Nästan alla hus revs utom ett fåtal. En man som växte upp här, John Lokitis, berättar i dokumentärfilmen om rök och eldslågor som kunde slå upp ur håligheterna.
Och märkligt nog har Centralia blivit en plats dit många människor åker och återvänder till, även om de inte alls är uppväxta här. En av dem är Drew.
– Jag var här för första gången för 20 år sedan med mina föräldrar, berättar Drew.
Han blev fascinerad av orten och är alltså här med sina två barn nu. Men barnen vågar inte gå ner genom källaren i det gamla huset utan klättrar in genom den sönderslagna fönsterrutan. En av dem skär sig lite på handen men bryr sig inte så mycket om det. Hon skakar sin sprejflaska och målar lite på väggen.
Centralia är en turistattraktion för vissa och ett sorgligt kapitel för andra. För de personer som växt upp här och som såg sina hus rivas ner kommer Centralia alltid att finnas kvar i minnet.
Nu bor bara åtta personer kvar och när de flyttat eller dött gått bort kommer ingen få tillåtelse att bo i det lilla samhället. Riskerna är helt enkelt för stora menar myndigheterna.
I en dokumentärfilm från 1982 berättar miss Buckley att hennes familj tvingades bort från sitt hem. De fick en bråkdel av vad de lagt ner på sitt hus i ersättning av staten.
– Alla våra minnen finns där, det spelar ingen roll vart vi flyttar. Vi trivs där vi bor nu, men Centralia var vårt hem.
Vi lämnar Drew, barnen och det övergivna huset och fortsätter leta efter den gamla delen av, landsväg 61, som alltså sprack upp och förstördes när elden härjade som värst.
En ny väg byggdes några hundra meter vid sidan om den gamla, men den uppspruckna gatan finns fortfarande kvar och har fått namnet The Graffiti highway, graffitilandsvägen, just för att folk åker hit och målar med sprejfärg på den slitna asfalten.
– Jag skriver min pojkväns namn här på asfalten, säger Davin som står med en sprayburk i handen.
– Det här är en unik plats i Pennsylvania och jag tar hit mina vänner och min familj ibland, säger Devin som bor en halvtimme med bil härifrån.
Men varför är det så intressant, här finns ju inte så mycket att se egentligen?
– Det är som en hemlig plats och alla vill vara en del av en hemlighet. Det är coolt att man kan måla graffiti här, säger Devin, som besökt den över en kilometer långa graffiti highway.
