Störst av allt är upptäckarglädjen
Nyfikenheten på naturen är något av det största som livet har att erbjuda. Det tycker veckans kråkvinklare Josefin Nilsson som minns studen när hon började se världen.
Allt för ofta känns mitt minne som havet i dimman.
Saker flyter ihop. Horisonten blir till ett vagt streck.
För det finns stunder i livet som passerar lika snabbt som havets vågor. Men så finns det också stunder som blir kvar. Som glider iland. Som strandar.
För en del minnen och upplevelser i livet hittade någon ledig vrå någonstans längst in i hjärnan och bestämde sig för att flytta in.
Ofta är det oviktiga saker som man minns. Som inledningen på en irriterande melodi eller som i mitt fall. Att namnet på de muskler som gör att vi får gåshud heter arrector pili.
Men ibland är det större stunder som bestämmer sig för att stanna.
Och något av det största jag minns är stunden när jag började se världen.
När naturen runt omkring mig gick från att vara en kuliss till att bli en värld man faktiskt kunde kliva in i. En värld där gräsets vajande i dikesrenen gick från att vara ett stråk av solbrända sommardagar till att bli ett eget land där varje grässtrå hade sin egen färg, sin egen form och sin egen historia.
En värld där jag plötsligt insåg att vårt hus och vårt hem hade grannar som jag aldrig hade hälsat på. Storspoven påminde mig om det en dag i april. Han berättade på sitt flöjtande och lite melankoliska sätt att han var här nu. Och i den stunden växte mer än gräset i dikesrenen. I den stunden växte också gåshuden på mina armar och arrector pili fick jobba febrilt.
Sedan de där stunderna har jag insett en sak. Att den där nakna nyfikenheten på naturen som jag delar med många av er lyssnare är något av det största som livet kan erbjuda. Oavsett livets gång. Oavsett om livets mörker eller livets ljus passerar så är det en sak som man verkligen ska vårda. Upptäckarglädjen.
Den där viljan att få andas i solnedgången. Den där längtan efter att klappa de första videkissarna eller att få lyssna till humlornas trivsamma surrande i majkvällen.
Om man packar med sig nyfikenheten tillsammans med picknickfilten, kikaren och fikan när man ska ut på strövtåg märker man snabbt en sak. Att upptäckterna som väntar i naturens vrår aldrig sinar. Det är som en bäck i fjällen om våren.
Med nyfikenheten i högsta hugg lär man sig saker som att ängen man vandrar igenom faktiskt också är presentspindelns mark. Här bland stråna fångar hannen ett byte som han sedan omsorgsfullt slår in för att imponera på honan.
Runt om i världen går det inte en dag utan att det kommer nya fynd och nya upptäckter från naturen. För en tid sedan upptäckte forskare att grodor och paddor har en enorm förmåga att se färger trots det djupaste av mörker.
Förmågan att se trots att det är mörkare kanske är en förmåga vi själva måste bli bättre på. För samtidigt som kunskapen om naturen gör att världen växer och blir större så är det också så att världen samtidigt också blir mindre.
För många av arterna som gömmer sig i ängarnas land, i skogarnas famn eller i havens djup är arter som vi kanske inte kommer att hinna lära känna. Forskning från bland annat Stanfords universitet visar att arter nu försvinner i en snabbare takt än någonsin tidigare i planetens historia.
Mångfalden blir mindre.
Och jag funderar på arterna som försvinner.
Kommer vi minnas dem? Eller kommer de bli som havet i dimman?
