Kävlinge har många stödfamiljer
I Kävlinge har engagemanget för ensamkommande barn visat sig vara stort. När integrationsboendet Pilgården strax före jul efterlyste stödfamiljer till ungdomarna som bor där hörde fler än väntat av sig.
I dag har 19 av de 29 ungdomarna som bor där fått kontakt med både familjer och ensamstående Kävlingebor.
Det doftar kaffe i köket hos familjen Tjerngren och Qandagha eller Sven som han vill bli kallad hjälper till att plocka fram koppar till fikat.
Han kom till Sverige från Afghanistan för lite mer än ett år sen och hamnade så småningom i Kävlinge och när familjen Tjerngren fick höra att ungdomarna behövde hjälp och stöd var det ingen tvekan berättar mamma Carina:
– Jag blev väldigt berörd när så många kom hit. Ensamma barn utan familj som inte känner någon och inte kan språket. Och här går vi och lever vårt bekymmersfria liv och bekymrar oss om småsaker. Jag kände direkt att det var en ide jag ville prova på och kontaktade boendet. Sen har det bara varit jätteroligt, säger hon.
Att vara stödfamilj är ett ideellt arbete och det handlar om att träffa det barn man har kontakt med minst två gånger i månaden under ett halvår för att sen bestämma om man vill fortsätta. De flesta som blivit stödfamiljer i Kävlinge är familjer med vuxna barn men även ensamstående.
Sven och familjen möttes första gången under hösten och träffas mest och fikar och snackar men de har också spelat bowling och gått på handbollsmatch tillsammans men det bästa var när de firade de jul ihop berättar Sven:
– Det var jättekul. Jag fick träffa tomten för första gången. Jag fick öppnade dörren och det var faktiskt inte en utan tre tomtar! Sen åt vi massor av god mat. Det är en fin svensk tradition.
Mest är det mamma Carina som håller kontakt med Sven, men alla i familjen är engagerade och för Johanna, en av döttrarna har det känts viktigast att höra sven berätta om det liv han levt.
– Ja, jag tycker det spännande att höra att vi lever så olika liv. Första gången vi pratade berättade Sven om hur hans uppväxt har sett ut och den är ju helt olik den jag har haft.
För de som kanske tvekar och oroar sig för att det är ett stort ansvar att vara stödfamilj har Carina Tjerngren ett snabbt svar som kommer direkt från hjärtat:
– Det ger så mycket. Man behöver bara ge lite av sin tid, några tillfällen i månaden och så får man så mycket tillbaka. Sven ger oss en inblick i sin värld, en annan kultur som vi är så långt ifrån här i Sverige. Och så får man mycket kärlek tillbaka, säger Carina.
