En lyhörd Aniara på Bonniers konsthall
Den skotska konstnären Susan Philipsz hör till världens mest eftersökta. Hon är ursprungligen skulptör, men arbetar framförallt med ljud. Så också när hennes konst fyller Bonniers konsthall i Stockholm, bland annat med det nya verket "A Single Voice", som tar sin utgångspunkt i Harry Martinssons diktsvit "Aniara" och Karl-Birger Blomdahls banbrytande rymdopera med samma namn.
Titel: "Lost in space"
Plats: Bonniers konsthall, Stockholm
Konstnär/konstnärer: Susan Philipsz
Curator: Sara Ahrennius
Tid: Till och med den 7 maj
Hon lystrar, spänt. Följer tidsmarkören på skärmen framför sig, lägger violinen på axeln, lägger an stråken och väntar.
Där ute svarar andra stråkar, fortsätter ljuda ur högtalarna runt om i konsthallen. Men egentligen är det samma instrument: Susan Philipsz har isolerat försteviolinen i Karl-Birger Blomdahls opera, och givit varje ton sin egen plats i rummet, med sin egen högtalare.
Det är operans tidsförlopp som gäller, så under de partier när violinen är overksam, blir det tyst.
Curator för utställningen är Sara Arrhenius, som varit konsthallens chef sedan starten 2006. Hon slutar i vår, och gör det härmed med flaggan i topp. Något av de mindre verken i utställningen känns kanske lite överflödigt, en eftergift åt lokalernas behov snarare än konstens.
Men med det centrala verket, "A Single Voice", är det precis tvärtom: det förvandlar konsthallen till sitt redskap, ett instrument för en komposition i tid och rum, som tycks öppna sig åt alla håll. Rentav expandera, som universum självt.
I ett eget rum står en gammal tjock-tv och visar myrornas krig. Ljudet i "Radio Star", som det här verket heter, består av omvandlade radiovågor utsända från en döende stjärna, 978 ljusår bort. Det ödesmättade dunkandet läcker ut i konsthallen, och in i tystnaderna.
I operan Aniara öppnar försteviolinen med ett entonigt mässande, som en morsesignal, ett s.o.s från det vilsegågna rymdskeppet. Och visst finns den dystra stämningen från Harry Martinssons undergångsvision kvar i klangerna, i Philipsz verk.
Men där Aniaras passagerare samlas kring den fjärrskådande superdatorn Mima, för att bländas av dess syner och glömma sitt hemska öde för en stund, där bjuder Susan Philipsz oss att slå oss ned på den mjuka mattan inför verkets enda bild: filmen med den kvinnliga violinisten, projicerad på stor duk i konsthallens innersta rum.
Att, medan kameran långsamt cirklar runt henne, noga iaktta hennes uppmärksamma ansikte när hon väntar på sin ton. Se hur hela hon deltar i musiken, även när hon inte spelar.
Att, alltså, följa hennes exempel: vänta och lyssna.
Så får vi en, på sitt sätt, mer uppfordrande mima än Aniaras. Och en välbehövlig andningspaus från vår egen larmande tid.
