Ensamkommande flickors öden blir teater
Karlstaddramatikern Monirah Hashemi har fått 50 000 kronor i ett stipendium från Karlstads kommun för att skriva en pjäs om en ensamkommande flickas flykt till Sverige från Afghanistan.
Pengarna ska Monirah använda till att intervjua ensamkommande om deras farliga flyktväg över Medelhavet, och även om identitetskrisen som kan slå till när de nått tryggheten.
- Jag använder alltid mina egna erfarenheter tillsammans med andra kvinnors erfarenheter, och de i kombination blir en pjäs, säger Monirah.
Den kommande pjäsen är en fortsättning på kritikerrosade Sitaraha - stjärnorna, om tre sanna kvinnoöden i Afghanistan. Pjäsen, där Monirah spelar alla roller, for på export till teaterfestivaler utomlands och turné med Riksteatern.
- De som såg den minns kanske Halima, som skulle stenas på slutet. Vi lämnade slutet öppet eftersom vi inte ville att det skulle bli för brutalt, och jag tänker nu - tänk om Halima överlevde, och flydde till friheten i Sverige?
Själv kom Monirah till Sverige på ett kulturellt gästarbete, inbjuden av Riksteatern i Värmland, och har sedan dess fått uppehållstillstånd. Hon tillhör den förtryckta folkgruppen hazarer, som de flesta ensamkommande ungdomar från Afghanistan tillhör.
Varför är så få av dem flickor?
- Att försörja familjen är männens uppgift och de reser mycket för att få jobb vilket gör dem till måltavlor för talibanerna. Ett annat skäl är att familjerna inte vågar skicka sina flickor på flykt på grund av kulturella värderingar. Vi tänker att pojkar är som stenar, men i flickans kropp sitter familjens heder.
Är flyktvägen farligare för flickorna?
- Jag tror att om något händer, om en flicka till exempel blir våldtagen, så blir konsekvenserna värre för familjen än om båten skulle sjunka och flickan drunkna.
Sitaraha del två beräknas vara klar i september i år.
- Jag är så tacksam mot Karlstads kommun som gett mig den här möjligheten, och det är en ära för mig att få bli en del av den värmländska litteraturen, avslutar Monirah Hashemi.
