DEBATT

Facebooks läckta riktlinjer väcker frågan om att sopa framför egen dörr

De riktlinjer för hur Facebook bedömer och hanterar sådant de tycker är opassande innehåll har läckt ut, så som material med inslag av sex, våld och terror. 
   Robert Jacobsson, utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio, kommenterar – och väcker frågan om journalisters ansvar för moderering och närvaro.

Vi är nog ganska många som har bankat huvudet i väggen och undrat över hur Facebook egentligen jobbar med kränkningar och övertramp. Själv har jag anmält hundratals fejkprofiler och hatiska inlägg på Facebook. Ibland har Facebook överraskat mig och raderat snabbt. Men ofta får jag ett automatiskt svar från Facebook om att inlägget får stå kvar. När jag själv besökte Facebooks kontor i London lyckades jag inte få svar på hur deras moderering går till.

Jag vet inte hur många gånger jag anmält innehåll till Facebook och frågor om hur detta hanteras kommer ofta upp i diskussioner med kollegor som arbetar med sociala medier-journalistik. Är det ens riktiga människor som tar emot anmälningarna? Eller är det automatiserat? Kan abusegruppen ens läsa svenska eller hur kan dessa hatiska kommentarer få stå kvar?

Frustrationen över den upplevda inkonsekvensen över hur Facebook hanterar anmält innehåll bottnar förmodligen mycket i avsaknad av transparens. I och med The Guardians granskning av de läckta policydokumenten får vi nu några svar på hur de hanterar saker som våld, porr och hot på Facebook. Om något inte bedöms som trovärdigt hot kan det stå kvar och likaså material som rör dödsfall och självskadebeteende, för att det bedöms av Facebook som ett sätt att uppmärksamma psykisk ohälsa.

Enligt källor till The Guardian kan en moderator fatta ett beslut om till exempel radering på cirka 10 sekunder, vilket också såklart kan förklara känslan av inkonsekvens. Alla vi som modererar journalistiskt innehåll på sociala plattformar, vet att vissa gränsfall kan kräva omfattande diskussion på en redaktion.

Diskussionen som förts kring Facebooks hemliga riktlinjer och policies de två senaste dagarna gnager i mig. Ja, absolut - det finns en hel del sakfrågor att diskutera. Det är också viktigt att användare av ett rejält stort företag med enorm makt över människors privatliv tycker till och vill ha mer svar.
   Men, jag tycker också vi ska ställa oss frågan: Vad gör vi själva?

Något jag blir trött på är nämligen när stora mediebolag offentligt suckar, frustar och splainar över att plattformar inte tar ansvar för hat och hot. Det finns en risk att stora medier blir hemmablinda när ett stort avslöjande om Facebooks modereringsstrategier kommer fram. Varför blir jag så trött på det? Det är så lätt att åter hamna i diskussionen om hur sociala medier-jätten brister i arbetet med hat och hot. Men då glömmer och förtränger vi det faktum att vi själva (journalistiska redaktioner) lånar in oss på Facebooks enorma plattform och också själva har ett ansvar att sopa framför egen dörr.

En snabb titt i de stora, svenska mediehusens kommentarsfält kan ge intryck av att många bara kör ut sitt material och sen skiter i publiken. De tycks inte ta ansvar för modereringen, för ofta ligger hatiska kommentarer kvar okommenterade.
   En kollega till mig har tidigare gjort liknelsen att det är som att ha en fritidsgård utan någon vuxen på plats och sedan klaga på att dagens ungdomar skräpar ner. Det vill säga att de som inte modererar eller bryr sig om publikens kommentarer på sin journalistik, inte sopar rent framför sin egen dörr innan de yppar sin kritik.

Jag tror att vi måste ha en stor diskussion inom journalistiken i sociala medier framöver. Ansvaret ligger på många olika plan. Vi har ett ansvar som medmänniskor att reagera på kränkande kommentarer i sociala medier (precis som i övriga livet AFK). Vi har ett ansvar som mediebolag eller som person som har en Facebooksida, att moderera, ha tydliga kommenteringsregler (transparensen här som vi identifierat som en nyckel till att inte bli frustrerad som användare).

Samtidigt har självklart plattformar som Facebook ett stort ansvar att ha transparenta riktlinjer och på allvar arbeta med näthat och näthot. Facebook tillhandahåller ju platser för miljoner megafoner som delar med sig av starka åsikter, känslor och erfarenheter i text, film och bild. Då krävs det tydliga riktlinjer för användare.

Frustrationen och den upplevda inkonsekvensen hos Facebook gör att en känner sig lite uppgiven. På liknande sätt upplever jag att avsaknaden av diskussionen av mediers agerande i kommentarsfält gör mig oerhört frustrerad. Efter The Guardians granskning vet vi nu lite mer om hur Facebook kan resonera, men det är min förhoppning att vi framöver kommer hålla dessa parallella diskussioner levande – det individuella ansvaret, mediers ansvar samt plattformarnas ansvar.

Denna text är ett debattinlägg och skribenten ansvarar för sina åsikter.