Analys: MP och M har samma sjuka

Även om de står långt ifrån varandra politiskt har Moderaterna och Miljöpartiet samma sorts relationsproblem med väljarna. De har gjort folk osäkra på vilka de egentligen är, menar Ekots politik-kommentator Tomas Ramberg.

Opinionsmätningarnas olyckspartier är ganska många men just nu riktas intresset särskilt mot Miljöpartiets och Moderaternas kriser. Moderaterna har backat sen ett år tillbaka och fick extra skjuts nedåt i januari efter sitt nya besked om förhållandet till Sverigedemokraterna. Miljöpartiets siffror har flyttas ner i tre etapper. Först redan före valet 2014. Andra omgången inleddes efter partiets vändning om flyktingpolitiken och nu upplever de gröna en tredje nerflyttning. 

Gemensamt för båda partierna är att de bytt politiska positioner på ett sätt som förvirrat och stött bort deras tidigare väljare. De har bägge lyckats skapa osäkerhet om den egna politiska ryggraden.

I veckan beskrev språkröret Gustav Fridolin problemet som att ”en av våra stora utmaningar som parti är att visa att det fortfarande finns visioner”. Fridolins understatement pekar på varför den kris Miljöpartiet går igenom är så farlig: Den är inte bara är politisk utan också moralisk.   

Att bedriva en generös flyktingpolitik var för Miljöpartiet inte ett vanligt politiskt förslag som gick att kompromissa lite hit och dit om. Det var något mycket större: En moralisk förpliktelse. 

Partiet hade mer än något annat parti laddat flyktingfrågan med tunga etiska utfästelser. Därför skulle inget annat parti ha kunnat skadas mera av att göra den dramatiska u-sväng regeringen gjorde förra vintern. Miljöpartiets nederlag har redan gått till historien som ett av de mera spektakulära, i dignitet med Torbjörn Fälldins berömda helomvändning i kärnkraftsfrågan 40 år tidigare. Det moraliska darret på stämman i valrörelsen var lika påtagligt i bägge fallen. Fallet efteråt lika dramatiskt.

I miljöpolitiken kan man hävda att partiet trots sin litenhet fått igenom en hel del. Som klimatplaner, miljöbilar, vind- och solkraft och miljöstyrande skatter och avgifter. Men samtidigt har några rätt spektakulära motgångar tärt på partiets trovärdighet även på miljöområdet. Nu står fortsatt riksdagsplats på spel. 

Partiledningens förhoppning är att en total koncentration på miljöfrågan ska rädda situationen. Den är partiets historiska existensberättigande och där ligger chansen att få väljare att hitta tillbaka till de gröna.

Därför försöker de skapa en skarpare politisk konflikt om klimatpolitiken. Alla sätt att öka intresset för miljö är bra, enligt partistrategerna. Det viktigaste är inte att vinna debatten utan att den alls förs. Om klimatet bara blir politik igen söker sig fler väljare till det parti som har högst trovärdighet i miljöfrågan, så lyder resonemanget.   

Haken är förstås att Miljöpartiets trovärdighet sjunkit även i miljöfrågan och nu konkurrerar med till exempel Centerns. Men de har knappast något alternativ. 

I Moderaternas fall handlar det framför allt om alla turerna kring decemberöverenskommelsen och förhållandet till Sverigedemokraterna. På kort tid har partiet gått från ett starkt ideologiskt motiverat avståndstagande från varje form av samarbete eller kontakter med SD till att både vilja förhandla med och grunda ett maktövertagande på ett parlamentariskt beroende av Jimmie Åkessons parti. 

Från att själva ha uppfunnit decemberöverenskommelsen redan året före riksdagsvalet 2014 har partiet hunnit både ingå den, hylla den, dödförklara den men ändå tillämpa den och slutligen gå ifrån den först i januari i år. Sånt kan göra även den mest förhärdade väljare fundersam.

Ändå har nog Moderaterna ett djupare politiskt problem än brist på hållbara besked. Sverigedemokraterna har blivit ett högerparti som är tydligare i de värderingar som attraherar konservativa väljare. Samtidigt som Centern är tydligare i de frågor som attraherar liberala väljare. 

Tidigare har bägge ideologierna rymts i Moderaterna. Partiet utgjorde länge det stora borgerliga huset där ganska skilda politiska kynnen rymdes under samma tak. En förutsättning för att hålla ihop ett sånt bygge är att partiet setts som det statsbärande partiet på den borgerliga sidan. 

När den positionen nu ifrågasätts samtidigt som de ideologiska spänningarna delar partiets väljarkår och drar den åt två helt skilda håll är risken att det inte hjälper vilka förslag och utspel partiledningen gör. Eller ens vilken ledare partiet har. Även om ledarfrågan oundvikligen kommer att diskuteras inför partiets stämma i september. 

Problemet kan vara djupare än så. Kanske har den borgerliga väljarkåren förändrats så att Moderaternas trettio år långa roll som den svenska borgerlighetens ledande parti är på väg att ta slut.