Mats Strandbergs bok "Hemmet" – en brottningsmatch mellan realisten och skräckförfattaren

2:17 min

För ett par år sedan lät författaren Mats Strandberg Östersjöns kryssningsfartyg bli till vampyrnästen i romanen "Färjan". I hans senaste bok "Hemmet" har skräcken bytt scen – till ett äldreboende.

Titel: "Hemmet"
Författare: Mats Strandberg

Det är förstås mångas stora skräck. Att de gamla släktingar man har, som är mer eller mindre trasiga i kropp och intellekt, som inte klarar sig hemma och som man kanske bor långt bort ifrån, de som ingen hinner bry sin om, att de, när de väl flyttar in på ett äldreboende, blir utsatta för hemskheter. Vi läser och förfasas över vanvård, liggsår eller undernäring. Men hur är det att vara där inne? Ja, både inne i de rengöringsmedelsdoftande rummen men också inne i huvudena på dem där trådar tappas, minnen blåser bort och ord försvinner? Hur rädd är en dement person? Vad är hen rädd för? Är skräcken verklig? Hur verklig? Kan och ska den botas med lugnande tabletter eller finns där något annat... Något ingen förstår?

Strandbergs förmåga att fånga vardagligheter och miljöer och att forma persontyper vinner över det där smygande, klibbigt övernaturliga.

Mats Strandberg berättar, med samma äkthet som fanns i personbeskrivningarna i "Färjan", om människorna runt ett demensboende i Kungälvstrakten. Huvudpersonerna är den hemvändande strulputtesonen Joel och hans mamma Monika, samt Joels barndomsvän Nina som arbetar med de gamla. Alla har de inre demoner att brottas med och nu möts de alla på Tallskuggan. Strandberg blandar en mindre-ort-på-landet-uppväxt med kritik mot ekonomism och managementfloskler och ut kommer en berättelse om vanmakt, död och behovet av tillit.

Jag läser "Hemmet" med blandade känslor. Det är en brottningsmatch mellan realisten och skräckförfattaren. Strandbergs förmåga att fånga vardagligheter och miljöer och att forma persontyper vinner över det där smygande, klibbigt övernaturliga. Det finns de som säger att skräckromaner inte skrivs för att skrämmas, utan för att peka på hur isande verkligheten är. Jag är inte helt med på det. Åldrandet kan som sagt var te sig läskigt, men jag hade nog trott att jag skulle rysa mer av själva intrigen än av demensinsikter.