Hela reportaget om psykos/schizofrenivård i Kanada

Kanske har du själv haft den tanken någon gång under din barndom? Tänk om allt runt omkring mig bara är på låtsas, att familj och vänner är skådespelare och iscensätter mitt liv? Glenda Schroeder kände ofta så under uppväxten. När hon var 17 drabbades hon av en psykos.

I filmen The Truman show från 1998, adopteras Truman Burbank som nyfödd av ett företag som låter hans liv bli en dygnet-runt-sänd dokusåpa tills han en dag får reda på sanningen.

Glenda Schroeder i Alberta Kanada kände igen sig allt för väl i filmen Truman Show. Precis så hade hon känt redan i 12-års åldern, att alla andra låtsas spela med, att folk läste hennes tankar, pratade om henne bakom ryggen och sa något annat än det hon just hört. Fem år senare skulle hon få diagnosen schizofreni efter att ha rökt marijuana och tagit metaamfetamin.

Norge, Danmark, Australien och Kanada är föregångsländer där man försöker hitta unga människor som drabbats av sin första psykos så snabbt som möjligt och sätta in medicin och behandling mot schizofrenin. Före de försökt ta sitt liv, brutit med familj och vänner, blivit uppsagda eller hoppat av skolan.

För med rätt hjälp kan ofta psykoser stoppas och de allra flesta med schizofreni leva goda liv.

– Jag berättade aldrig för mina föräldrar om mina overklighetskänslor i mellanstadiet, jag trodde att alla tänkte så, förklarar Glenda Schroeder. Det var först när jag fyllt 17 som min mamma märkte att något var allvarligt fel när jag drabbades av en psykos.

Glenda Schroeder hade rökt marijuana ett tag för att imponera på en kille hon var kär i och för att passa in, förklarar hon. Hon hade också gjort ett självmordsförsök med tabletter, men hittats av sin pappa i tid och magpumpats. Sen prövade Glenda Schroeder kokain och metaamfetamin och efter att inte ha sovit på tre dygn så blev hon galen, vankade hela tiden upp och ned för trappan hemma och var svår att få kontakt med.

Hennes mamma tog henne till psykakuten berättar Glenda. Hon låg kvar en vecka på sjukhuset, sen ville de skriva ut henne. Men Glendas mamma insisterade på att hennes dotter inte var frisk. Glenda prövade flera olika sorters antipsykotiska läkemedel innan man hittade ett som fungerade bra på henne, så att hon kunde sova och vanföreställningarna mildrades en aning, fast med övervikt som en biverkan. Glenda fick diagnosen schizofreni.

– Jag är så glad att min mamma tog med mig till sjukhuset direkt när hon märkte min psykos, att få hjälp snabbt är jätteviktigt, säger Glenda Schroeder. Hon fick också omgående börja på ett behandlings- och stödcenter i Calgary för schizofrena. Där prövade hon vattengympa, Tai chi och meditation, och började umgås med andra unga schizofrena. De gick på bio och bowlade tillsammans och hon fick en bästis. Hennes gamla vänner hade dragit sig undan, de förstod henne inte längre. Glenda Schroeder flyttade in hon sin mormor för att minska konflikterna hemma. Utan allt stöd hade hon isolerat sig helt från världen tror hon.

Glenda Schroeder är idag 38 år och anser att hon haft tur som kunnat få gå till samma läkare en gång i månaden sedan hon var 17, i mer än 20 år nu. Han känner henne utan och innan och bryr sig verkligen om henne så att hon känner sig trygg. Någon kognitiv beteendeterapi har hon aldrig velat pröva, hon säger att medicinen och hennes egen förmåga att tränga bak vanföreställningarna i huvudet hjälper henne att klara vardagen. Men även under intervjun så finns de skrämmande tankarna där hela tiden, berättar hon.

Glenda Schroeder berättar att hon tror att jag kan läsa hennes tankar under intervjun, och när hon följt med pojkvännen sedan 15 år på hockey eller på rockkonsert så blir den känslan ibland övermäktig. När sångerna känns direkt riktade till henne.

Det här är en bit ur föreställning "Starry, starry night" som Glenda Schroeder spelar i skolor, på universitet och på konferenser. Schrizofrena läser upp repliker ur pjäsen om hur det är att ha sjukdomen skriven av medlemmar i patientföreningen Schizophrenia Societey of Alberta. Syftet är att lära medmänniskor hur de kan stötta och att den som själv börjar märka symptom söker hjälp i tid.

Glenda har prövat jobb på vanliga arbetsplatser, men alla är inte snälla eller förstående kring hennes svårigheter tycker hon, så jobbet som informatör på schizofreniföreningen där jag träffar henne fungerar mycket bättre tycker hon.

Solen lyser in genom fönstren i de ljusa lokalerna, och utanför fönstret finns bara några små snöfläckar kvar medan allt fler vårblommor kämpar sig upp genom den tinade gräsmattan. Jag frågar henne vad hon drömmer om inför framtiden?

– Drömmen är att få fortsätta sitt liv som det är just nu, med en stöttande pojkvän, en familj hon älskar, goda vänner och ett bra jobb där hon känner att hon gör skillnad, säger Glenda Schroeder och ler stort.

Men hur typisk är hennes berättelse? För att få en bild av hur schizofrenivården fungerar generellt i Kanada så söker jag upp psykiatriprofessor Donald Addington på Universitetet i Calgary. Han är en världsauktoritet på forskning kring schizofrenibehandling sedan 30 år och dessutom har han varit direktör för delstatens psykvård och behandlat psykospatienter kliniskt i decennier.

– Den gamla bilden av att schizofrena lever i misär och utslagning den stämmer oftast inte här i Kanada, säger professor Donald Addington. På så sätt är Glenda Schroeder en typisk representant, även om Donald Addington erkänner att det fortfarande finns stor förbättringspotential i Kanadensisk psykvård som har betydligt mindre resurser än i Sverige.

Med avundsjuka blickar han mot Norge som lyckats få ned snitttiden det tar för personer som just drabbats av sin första psykos innan de söker hjälp hos vården till någon månad, med hjälp av massiva upplysningskampanjer. Så bra ser det inte ut i Kanada. Där dröjer det oftast många månader innan psykotiska patienter berättar för en läkare om sin sjukdom.

Nästa steg är sen att snabbt slussas från akuten till specialister och påbörja rätt behandling. Men här finns långa köer. Målet bland kanadensiska läkare har länge varit att det för hälften av patienterna inte ska ta mer än två veckor, samma mål som Storbritannien satt upp, men hittills har man aldrig varit nära det i Kanada. Istället dröjer det oftast många månader ytterligare tills en psykossjuk får rätt vård och i USA är snittet ett helt år.

Det är alldeles för lång tid enligt Donald Addington eftersom det hinner hända så mycket negativa saker under tiden psykosen är obehandlad samtidigt som den unga vuxne försöker forma sitt liv. Självmordsförsök, misslyckade studier, att bli uppsagd, bryta med familj, vänner och kärleksrelationer är bara några exempel.
– Ju snabbare behandling sätts in, desto bättre resultat säger professor Donald Addington.

Gärna redan på riskindivider långt före första psykosen uppträder. 30 procent som söker hjälp av psykiatrin för annat får senare en psykos och en tredjedel skulle kunna förebyggas med rätt behandling visar studier. Fast så tidiga insatser är inte så lätt att visa att de är samhällsekonomiskt lönsamma eftersom man då också behandlar många som aldrig får en psykos ändå, så i USA till exempel har man valt att inte ge sådan förebyggande terapi generellt tills flera och större studier gjorts.

Tidiga tecken på förhöjd psykosrisk hos barn är när de upplever två elller fler psykossymptom, som att höra en röst ibland, eller tro på tankeläsning till exempel, och att de har svårt att trycka bort tankevillorna. Om det händer oftare än vart tredje år, så ligger de i riskzonen enligt Donald Addington och kan ha nytta av terapi.

Donald Addington har precis avslutat sitt ordförandeskap för en utredning tillsatt av det internationella förstagångspsykossällskapet med den långa titeln International Early Psychosis Association Task force on Early Intervention Services Fidelity där man utvärderat hur bra vetenskapliga bevis det finns för effekten av ett antal nationella behandlingsprogram. Svaret som ska publiceras senare i år är tydlig.

– Det behövs inte mer forskning. Vi vet vad som funkar och hur man utvärderar att skattekronorna används effektivt, säger Donald Addington.

– Sverige kommer inte att behöva göra egna vetenskapliga studier om man vill förbättra behandlingen av förstagångspsykoser vid schizofreni. Fortsätter Donald Addington.

Det finns vårdlösningar i Danmark, Norge, Storbritannien, Australien, Kanada, USA och Italien vi kan planka omedelbart om de svenska politikerna vill, anser Professor Donald Addington. Och hur bra klarar Sverige sig redan nu, undrar jag slutligen?

Svenska forskare har inte publicerat några större studier om hur man lyckats med nationella förstagångspsykosprogram och det är sannolikt ett tecken på att vi ligger efter andra länder som Danmark, Norge, Storbritannien, Australien, Kanada, USA och Italien som har sådana resultat anser professor Donald Addington på Universitetet i Calgary.