RECENSION – FILM

Rock, kärlek och tvivel i "Song to Song"

3:56 min

Ända sedan genombrottet 1973 med "Badlands" har Terrence Malick varit den amerikanska filmens mystiker. Nu är han tillbaka med en film i rockmiljö.

Titel: "Song to Song"
Regissör: 
Terrence Malick
Manusförfattare: 
Terrence Malick
Skådespelare: 
Natalie Portman, Rooney Mara, Michael Fassbender, Ryan Gosling m fl
Genre:
Drama 
Betyg:
4 av 5

Under manusskrivandet kallade Terrence Malick sin film för "Weightless", tyngdlös. En bra titel, för som alltid hos Malick är temat hur våra ofullkomligheter drar ned oss: svek, lögner, förräderi – medan allt vi drömmer om är att sväva som fåglar över tillvaron.

Terrence Malick var en gång amerikansk films underbarn. "Badlands" och "Days of Heaven" från 70-talet etablerade Malick som länken mellan 40-talets gangsterfilm och Tarkovskij. Det var två enastående filmer med ett bildspråk i nivå med Orson Welles: expressivt och djupt personligt.

Som alltid hos Malick är temat hur våra ofullkomligheter drar ned oss.

Kanske skulle vi kritiker börjat ana oråd redan där. Underbarn brukar ha det svårt med karriären. Orson Welles gick under i kamp med filmindustrin. Terrence Malick gjorde tvärtom – han försvann i 20 år, trots att producenter och skådespelare inte ville hellre än att han skulle komma med ett nytt projekt.

Men sedan 2011, alltså närmare 40 år efter hans första film, är han produktiv igen. Dock är det en sak att vara ett försvunnet underbarn, en annan att vara återkommen åldring. I The Guardian undrar en kritiker om den nye Malick är långt före vår tid eller hopplöst fast i det förflutna.

Jag skulle vilja säga att han är i sin egen tid, i ett universum av svarta hål, men fullt av tecken. Malick är den amerikanska filmens stora bildskapare. Märk väl: inte bildberättare. Lika fantastiska som hans bilder är, lika frånvarande är dramaturgin. "Song to Song" handlar om två par i musikbranschen: om deras kärlek och svek. Fast handlar är fel ord: filmen kretsar kring parens tillstånd av förälskelse och svek.

Det är en sak att vara ett försvunnet underbarn, en annan att vara återkommen åldring.

Som ofta hos Malick är huvudpersonerna barn, men inte charmiga barn, utan sådana som borde ha växt upp för länge sedan. Så jag struntar i hur det går för dem. Michael Fassbender, Natalie Portman, Ryan Gosling och Rooney Mara må stirra själfullt på tåspetsarna eller vela fram sina monologer. Det är bilderna som är intressanta. Skådespelarna är förlorade i pannkaksmanuset men vad gör det. Malick låter det älskande paret springa över klipporna hand i hand, en klichébild vi sett i shamporeklam och tonårsfilmer tusen gånger. Men när de hoppat över en pöl viker kameran av i annan riktning. Och plötsligt förstår vi att det här inte kommer att gå bra, att det finns något annat därute.

Det är bilderna som är intressanta. Skådespelarna är förlorade i pannkaksmanuset men vad gör det.

Malick är mästare på att göra det som bara låter sig göras med rörliga bilder: Vattnet virvlar, dammet dansar, kajorna skriver något i skyn.

Patti Smith, Iggy Pop och många nyare artister gästspelar utan att göra avtryck, för det här handlar inte om musik eller skapande eller ens om kärlek. Det handlar om hur vinden sjunger över en parkeringsplats, hur vattnet viskar och om hur vi fylls av saknad efter något vi inte kan sätta ord på.

Så alla ofullkomligheter till trots så tror jag att Malick denna gång gjort en film för framtiden.