RECENSION – FOTOGRAFI

Irving Penn – fotografen som gillade kameran mer än människor

3:46 min

Den här sommaren firas hundraårsminnet av den amerikanske fotografen Irving Penns födelse på flera håll i världen. I Sverige har Fotografiska i Stockholm just öppnat en retrospektiv med bilder från Penns långa karriär som mode- och porträttfotograf.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Irving Penn. Resonance – Photographs from the Pinault Collection"
Plats: Fotografiska, Stockholm
Konstnär: Irving Penn
Curator: Pierre Apraxine och Matthieu Humery
Tid: Till 1 oktober

Det är med Irving Penn som med Anders Zorn. De är så skickliga yrkesmän att vad man än ställer ut blir det bra. Fast nytt är det ju inte.

Så lite blasé släntrar jag in på Fotografiska medan utställningen hängs. Jo, visst. Där är modebilderna av hustrun. Jaha, och där porträtten av hantverkare. Och så bilderna från resorna i Afrika och Latinamerika. Jaha…

Men så, utan att jag märker vilken bild som framkallar förändringen, är jag plötsligt fascinerad. När fotografierna står lutade mot väggarna eller ligger på golvet förstår jag varför Penns bilder överlever hans djupare eller mer nydanande generationskamraters verk. Irving Penns konst lever därför att han gav tusan i allt det som brukar uppta fotografer. Han frös inte ett ögonblick och sparade det för framtiden. Det finns inte ett enda snapshot här. Och inte dokumenterade han världen. Här finns inga människor på gatan. Här finns ateljén. Det räckte. Han umgicks med sin tids storheter men han avslöjar inget om den. De han kände väl fotograferar han på samma sätt som människor han inte kunde namnet på. För honom är människan form, inte psyke. Kameran har mer själ än modellen.

Irving Penns konst lever därför att han gav tusan i allt det som brukar uppta fotografer.

Irving Penn har mer gemensamt med 1700-talsmålaren Chardin än med andra fotografer, även om han tittat på Sanders och Atgets porträtt. Chardin ägnade ett liv åt att måla hushållsföremål medan världen pågick där utanför. Penn gick ett steg längre. När han reste hade han med sig en transportabel studio så att de människor han mötte kunde placeras framför samma draperi som dem han plåtade hemma i New York. Han fotograferar ursprungsbefolkningar från miljonärshusen på Upper Westside i Manhattan till Nya Guinea. Alla behandlas lika. Inte för att han ville säga något snällt om alla människors värde utan för att han inte brydde sig om vem han fotograferade. Han brydde sig om linjer, volymer, ytor, de små skuggorna i bakgrunden, de små snörena framför modellernas fötter. På fotografierna ser världen ut precis som han tyckte den borde göra: kläderna faller i veck lika vackra som på renässansmålningar. Allt är stilla, tydligt. Balanserat.

Han fotograferar ursprungsbefolkningar från miljonärshusen på Upper Westside i Manhattan till Nya Guinea. Alla behandlas lika.

För den som vill att konst ska ha med känsla eller lekfullhet att göra är Penns perfekta kompositioner och utsökta kopior nog deprimerande. Men vilka bilder! Penn hade nog inte mycket gemensamt med hippiefamiljen framför kameran, men det är hans bild som lever kvar när idealen, individerna och världen omkring vittrat bort.

Enda gången han är personlig är i ett porträtt av Picasso, går man riktigt nära ser man Penn och hans kamera speglas i Picassos öga. Ett litet skämt som kräver mästerskap och självförtroende.

Det hade förstås varit roligt att säga att sommarens starkaste fotoutställning är gjord av en ung okänd fotograf. Men nej. Den är gjord av en kontrollfreak som tyckte fotografi skulle vara effektivt.

Han hade varit nöjd med utställningen på Fotografiska. Nåja, något så när i alla fall. Kanske hade han stannat kvar i studion och förbättrat en bild – och därmed världen.