Permafrost i Arktis tinar snabbare än väntat
Permafrosten på havsbotten i stora delar av Arktis tinar snabbare än vad man tidigare vetat om. Läckaget av den starka växthusgasen metan som finns infruset i permafrosten riskerar därmed att spä på växthuseffekten.
Forskare vid Stockholms universitet har tagit upp borrkärnor från sediment i havsbotten i det Östsibiriska havet och jämfört dem med sedimentkärnor som togs upp i samma område för 30 år sedan.
De kan nu dra slutsatsen att permafrosten, alltså jord och sediment som är fruset året runt, på havsbotten tinar med i genomsnitt 14 centimeter per år.
Om det gäller hela det här jättelika området som är flera gånger större än Sveriges yta är dock osäkert eftersom antalet borrningar är begränsade.
Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications i dag.
– Det finns en risk att systemet med fruset kol runt Arktis tinas upp och aktiveras så att det leder till sådana halter av koldioxid och metan i atmosfären att det får en förstärkande effekt på den pågående klimatuppvärmningen, konstaterar professor Örjan Gustafsson som är en av författarna bakom studien.
Före istiden låg det här grunda havsområdet på land men svämmades över när inlandsisen smälte och havsnivån steg. Organiskt material från växtdelar i permafrosten översvämmades och utgjorde plötsligt havsbotten.
Bakterier har under lång tid omvandlat växtdelarna till metan som, när permafrosten nu tinar, sakta men säkert läcker ut och bubblar upp från havsbotten till ytan där det frigörs till atmosfären. Det är en naturlig process som pågått i långsam takt sedan istiden, men som de senaste decennierna accelererat, delvis på grund av den globala uppvärmningen.
– Den globala klimatuppvärmningen är extra stark över Arktis, och extra stark över östra Arktis där de här proverna är tagna ifrån. Så det påskyndar dessvärre den här upptiningen, säger Örjan Gustafsson.
Örjan Gustafsson menar att vi nått en tröskeleffekt, en brytpunkt i historien där avsmältningen går så snabbt att det sätter igång andra processer som medför att ännu mer metan kommer att frigöras. Hur mycket, och vilken effekt, det kommer att få på klimatet går inte att säga i nuläget.
Men om de sprickor som bildats i permafrosten och i havsbotten blir större kan dessutom de stora mängder metan som finns som naturgas under permafrosten läcka ut.
– Metanflödena från området kan inte minska i närtid som vi ser det. Den kommer öka, frågan är bara hur mycket och det är det vår forskning syftar till att ge svar på.
Referens: Natalia Shakhova et al, Current rates and mechanisms of subsea permafrost degradation in the East Siberian Arctic Shelf, DOI: 10.1038/ncomms15872
