RECENSION – LITTERATUR

Avskalat och kantigt om att vara ung i DDR i "April"

2:38 min

Stasi, muren, Trabanter. DDR försvann men återuppstår i filmen och litteraturen. Ofta ett frossande i östrekvisita, men inte hos Angelika Klüssendorf.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "April"
Författare: Angelika Klüssendorf
Översättare: 
Jörn Lindskog
Utgivningsår:
2014

I "April" och den tidigare romanen "Flickan" framträder den repressiva regimens skador på mikronivå. Flickans mamma serverar på Mitropa-restaurangen i Leipzig. Super, slår barnen, orkar inte räta upp sig. Ett hopplöshetens familjevåld som sprider sig neråt, flickan gör sin lillebror lika ont. Vem kan man lita på? Ingen.

I uppföljaren "April" har flickan själv döpt om sig till just April, hon är ensam och lika oberäknelig som vårvädret. Vi får följa henne genom institutionernas DDR på åttiotalet, hon är alltid arg, alltid i opposition. Kanske inte mot staten utan mer mot hela tillvaron. Hon är en skadeskjuten fågel med ett museijobb där hon med jämna mellanrum måste bevisa att hon fortfarande är psykisk instabil för att få vara kvar. Hon får ett barn men hur skulle hon kunna vara mamma, hon lämnar barnet ensam liksom hon blev lämnad.

Vem kan man lita på? Ingen.

Det mest anmärkningsvärda med Klüssendorfs båda romaner är den lakoniska avskalade, stilen, bristen på sentimentalitet, handlingar begås, redovisas, allt fortsätter. Författaren säger i en intervju att hon ser sig som en bildhuggare, att skrivandet handlar om att ta bort, att avlägsna. Och det hon stryker, hela kapitel ibland, det kastar hon. Och det som blir kvar är mycket läsvärt, om än brutalistiskt och lika kantigt som flickan Aprils kontur. Här finns också en osentimental bild av orättvisorna och fattigdomen i väst, svårigheten att finna sig tillrätta. Att stå vid gränsövergången till Östberlin och inte få komma tillbaka. 

Skrivandet handlar om att ta bort, att avlägsna.

Slutet är faktiskt det som mest liknar en turistkliché.  Men då kommer jag att tänka på några tjeckiska hippies jag träffade under en tågluff i Prag 1984. De ville så gärna till Medelhavet. Och den resan var då helt ouppnåelig. De var instängda bakom järnridån. Och då blir ju den lite slitna bilden av Italien mer än något annat symbolen för friheten.