Så skulle Jonas Dahlbergs stoppade minnesplats i Oslo ha blivit

7:15 min

Konstnären Jonas Dahlberg kommenterar nu för första gången beskedet att hans Utøya-minnesmärke inte blir av. I norska Aftenposten avslöjas också hans förslag till minnesplats för regeringskvarteret i Oslo. Men inte heller den blir verklighet.

Efter år av diskussioner och turer meddelande norska kommunministern Jan Tore Sanner förra veckan att Jonas Dahlbergs minnesmärke "Memory Wound" vid udden Sørbråten norr om Utøya inte blir av. Inte heller Dahlbergs förslag till minnesplatsen vid regeringskansliet i Oslo kommer att genomföras.

Istället inleds en ny process för att ta fram minnesplatser vid både Utøya och regeringskansliet. Där kommer KORO – Norges motsvarighet till Statens Konstråd – helt kopplas bort och ingen ny konsttävling ska heller utlysas.

Nu kommenterar Jonas Dahlberg för första gången beslutet, i en intervju och ett debattinlägg i Aftenposten.

"Det väsentliga i detta är inte i första hand att regeringen stoppar arbetet med just dessa minnesplatser som jag fått förtroendet att arbeta med, utan att regeringen så tydligt markerar att de överhuvudtaget inte tror på konstens roll i detta. Det är minst sagt anmärkningsvärt, också i ett internationellt perspektiv", skriver Jonas Dahlberg. 

Jan Tore Sanner svarar i samma tidning att "en nationell minneplats kommer självklart att kunna ha konstnärliga kvaliteter" men att "hänsynen till de som berördes av 22 juli-händelserna måste gå före".

Regeringskvarteren i Oslo står inför genomgripande ombyggnationer som leds av Statsbygg, samma myndighet som fått uppdraget att utforma den nya minnesplatsen på Utøykaia. Men något uppdrag att skapa en minnesplats i regeringskvareten har de ännu inte fått, enligt Aftenposten, trots att denna ska invigas den 22 juli 2018.

De flesta jämförbara minnesplatser som uppförts runt om i världen har tagit längre tid att genomföra än de sex år som gått sedan händelserna i Norge och har på liknande sätt omgärdats av svårnavigerade diskussioner.

Den minnesplats Jonas Dahlberg arbetat på, och som han nu offentliggör i den norska tidningen, består av cirka två tusen kvadratiska stenhällar, med namnen på alla som var folkbokförda i Norge vid tidpunkten för terrordådet ingraverade.

Stenhällarna med de över fem miljoner namnen skulle tillsammans bilda ett torg, där de mördades namn endast markerats med någon centimeter extra luft omkring sig.

– Jag tänker på konst i olika sekvenser, förklarar Dahlberg i Aftenposten: Ett barn och en vuxen går till minnesplatsen. Barnet söker över platsen, nästan som i en lek. Ser på namnen. Så lägger barnet märke till att några namn skiljer ut sig från de andra, och börjar att ställa frågor. Det öppnar för ett samtal om det som hände den där dagen.

– Dessa människor, dessa namn, dessa vittnen bidrar till att bilda en muntlig berättartradition som går från generation till generation. Minnesplatsens uppgift är inte enbart att fungera nu när alla minns, den måste också kunna förmedla något till framtida generationer.

Den minnesplats som ska komma på plats på Utøykaia istället för "Memory Wound" blir säkert bra, säger Jonas Dahlberg till Aftenposten.

– Jag är säker på att det kommer att bli en fungerande minnesplats för de anhöriga som är här nu. De kommer att göra något fint, och en plats som man kan gå till nu. Men frågan är om de glömmer det konsten hade kunnat bidra med, oavsett konstnär: att förmedla information utan att använda ord. Som klarar att handskas med samtiden, men också framtiden – som talar till dem som inte har en direkt anknytning till händelsen. 

Tanken var att det subtila sättet att skilja ut offrens namn från mängden skulle föda frågor och alltså fungera aktiverande.

Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén säger i P1 Kultur att den skrotade minnesplatsen i Olso kunde varit "en enkel men också kraftfull gestaltning av ett nationellt 'vi', hugget i sten".

– Namnen skulle vara placerade helt slumpmässigt, men 77 av dem skulle vara diskret markerade med någon extra centimeter luft omkring sig. "Som ett andetag" står det i presentationen. Det skulle varit de mördades namn. Tanken var att det subtila sättet att skilja ut offrens namn från mängden skulle föda frågor och alltså fungera aktiverande, på ett sätt som hade kunnat funka över lång tid. Som en plats där berättelsen om det som hände den där dagen 2011 skulle kunna föras vidare mellan generationerna, säger Mårten Arndtzén.

Men skulle verkligen alla namn finnas med? Även mördarens?

– Jonas Dahlberg ansåg inte det, om jag förstått honom rätt. Men i det konkreta förslaget lämnas frågan faktiskt öppen, som en komponent i det tillfälliga minnesmärke som skulle finnas i regeringskvarteret innan allting byggts klart där.

Hör hela samtalet med Mårten Arndtzén i P1 Kultur via ljudlänken ovan