Ledarkris inte M:s enda problem i höst

Även om Anna Kinberg Batra skulle hålla sig kvar i höst har Moderatledningen andra bekymmer. Den skattestrid moderatledningen berömmer sig om att ha drivit fram kan sluta illa för partiet, skriver Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

De flesta politiker drömmer om att sätta den politiska agendan. Den allmänna visdomen säger att ett parti som bestämmer vilka frågor som står på dagordningen vinner.

Men ingen regel utan undantag: När Moderaterna i januari lade om sitt förhållande till Sverigedemokraterna satte de dagordningen för hela våren 2017 men resultatet blev att de förlorade kraftigt på det.

Väljarna flydde och partiledningen har upprepade gånger gjort självkritik inför de egna aktivisterna. Inte för den politiska kursändringen i sig utan för sitt sätt att "kommunicera" den.

Men de brukar också dra fram ett halmstrå som sägs visa att den nya linjen trots allt varit framgångsrik. Moderaternas krav att alliansen ska använda SDs röster för att fälla regeringen så snart som möjligt pressade de andra allianspartierna, menar moderatledningen.

Den pressen har nu lett till att alliansen efter stor oordning och lång tvekan enats om att hota regeringen med minister-petning om den inte följer de borgerligas och SDs skattekrav.

Problemet är fortsättningen. Inget parti har kontroll över hur skattekonflikten slutar.

Om regeringen lägger fram sina skatteförslag måste allianspartierna förhandla på nytt om hur de ska gå vidare tillsammans.

Den förhandlingen kan sluta i förudmjukande oenighet och i så fall har skattestriden bara försämrat läget för de borgerliga. Och skulle alliansen ändå enas blir det knappast om en lösning som Moderaterna kan utmåla som en framgång.

Låt oss säga att de accepterar mittenpartiernas krav om att en regeringskris måste undvikas. Till exempel genom att avsätta en mindre viktig minister.

Moderaterna skulle i så fall ha retirerat från sitt krav att peta finansministern. Det skulle av många moderatväljare ses som ett bevis för att ledningen är svag och fortsätter att ge frikort åt den rödgröna regeringen. Dessutom skulle de borgerliga inte uppnå något i sak eftersom skatterna ändå skulle genomföras och regeringen kunna sitta kvar som förut.

Det kan också hända att regeringen ger efter men bara till en del. Finansminister Magdalena Andersson kanske lägger fram två av de tre förslagen.

Eller mildrar dem något. Det skulle knappast underlätta vare sig för Alliansen eller Moderaterna som då hamnar i ett ännu svårare dilemma. Ska de straffa regeringen trots att den faktiskt gått dem till mötes? Hur ser det ut inför väljarna?

En fjärde möjlighet är att de röstar bort skatterna ur budgeten när riksdagen beslutar om regeringens ekonomiska politik.

Så vill Centern göra. Då skulle skatterna faktiskt stoppas. Men Moderaterna har ihärdigt argumenterat mot den lösningen eftersom de tror att den gör Sverige svårare att styra i framtiden. Om moderatledningen skulle backa från ett så principiellt tungt argument kommer det att ses som en kraftig prestigeförlust för det parti som säger sig leda Alliansen.

Trovärdighet i den ekonomiska politiken är ett kärnvärde för M.

Det verkar inte finnas några bra alternativ för Moderaterna i budgetstriden. Med eller utan Kinberg Batra.