Makroplast kan vara största källan till all plast i havet

12 min

I sommar har flera studier kommit som visar på hur mycket plast människor tillverkar och hur mycket av den som slängs bort. Hur mycket som hamnar i havet är det däremot ingen som riktigt vet. För att hjälpa till att ta reda på det har flera länder runt Östersjön gått samman i EU-projektet Blastic som bland annat ska utveckla metoder för att mäta plasten i havet.

Den är nätet vi fångar fisk med, förpackningen vi köper fisken i och ofta verktyget vi använder för att steka den.

På senare tid har den dessutom visat sig vara i själva fisken.

Mikroplast, alltså plastbitar mindre än 5 millimeter, har blivit ett hett diskussionsämne. Ordet ger 166 000 träffar på google. Makroplast däremot, alltså plastbitar större än 25 Millimeter, ger bara 17 000 resultat.

Ändå tror Kalle Haikonen, forskare på Svenska miljöinstitutet att makroplast kan vara den största källan till mikroplast i havet.

– Om man tittar på mikroplast som kommer direkt till havet så är bildäck och tvättmaskiner de stora källorna. Men all makroplast som ligger vid ytan bryts ner till mikroplast, säger Kalle.

Makroplast blir alltså mikroplast.

En ny studie i Science advances visar att människan hittills har tillverkat vad som motsvarar en miljard elefanter av plast. Om vi fortsätter som vanligt kommer det att bli ytterligare fyra miljarder elefanter de närmaste 30 åren. 4 av 5 saker i plast har varken bränts upp eller återanvänts och finns idag någonstans i naturen. Hur mycket av det som hamnar i havet är det ingen som riktigt vet. Den mest kvalificerade gissningen från en studie 2015 säger att det är mer än var fyrtionde ton plast.

– Vi tror att nedskräpning är en stor källa, men vi kan inte kvantifiera det i nuläget. Det behövs mer kunskap. Det ska vi förhoppningsvis kunna bidra med i det här projektet, säger Anna Fråne, forskare på Svenska Miljöinstitutet.

Men finns det inga metoder internationell för att mäta makroplast?

– Inte i strömmande vatten som vi kollar på nu, säger Kalle

Det är på grund av att ingen vet som forskarna Anna Fråne och Kalle Haikonen har lämnat kajen i Södertälje den här morgonen.

Arbetsplattformen vi åker på siktar på en 20 meter lång röd flytande plastkorv. Med hjälp av ett nät ska den fånga upp annan plast som flyter förbi.

Genom att samtidigt mäta hur mycket vatten som passerar ska de kunna uppskatta all mängd plast som passerat sedan de lade ned nätet. Det är en helt ny metod som de jobbar för att utveckla tillsammans med Estland, Finland och Lettland i det EU-finansierade projektet Blastic.

De drar upp nätet. Det har fångat alger och fisk, men ingen plast. Kanske har ingen plast passerat, kanske har plasten flutit förbi på sidan eller under nätet som går en och en halv meter djupt. Nu fortsätter arbetet med att göra mätningen bättre.

När metoden är färdig ska kommuner och länsstyrelser få verktygen för att kartlägga mängden plast, varifrån den kommer och hitta sätt att minska mängden som hamnar i vattnet.

Förutom att hitta och jobba med de företag som mest plast kommer ifrån kan det till exempel handla om en ny typ av papperskorgar.

– Jag bor i Malmö till exempel. Där kan man se nästan varje morgon att fåglar har varit väldigt finurliga. Har det varit en fin kväll innan där folk har haft picknick så blir det en massa skräp runt om papperskorgarna, för fåglarna kan öppna dem. Plasten därifrån kan i sin tur blåsa ner i dagvattnet eller ut i havet, så det handlar inte bara om medveten nedskräpning. Det finns mycket mer därtill, säger Anna Fråne.