Långsamt normaliseras livet i Donetsk
Kriget i östra Ukraina är nu inne på fjärde året. Frontlinjen går i utkanterna av Donetsk, den största stad som de ryskstödda separatisterna kontrollerar. Den senaste tiden märker man allt mindre av kriget när man är i stadskärnan och många människor som tidigare flydde från staden har börjat komma tillbaka.
I konserthuset i Donetsk ska stråksektionen av stans symfoniorkester just inledda sina repetitioner.
Det man övar på är tredje symfonin av Saint-Saens. När kriget i östra Ukraina började höll orkestern på att rasa samman, pengarna från regeringen i Kiev frös inne samtidigt som situationen i staden blev alltmer kritisk. En femtedel av orkestermedlemmarna lämnade Donetsk, de flesta tog sig till Ryssland eller övriga Ukraina.
--Många åkte iväg men vi har lyckats hitta ersättare. På en del instrument har det varit problem men när det gäller vår stråksektionen så har vi inte förlorat någonting, säger Lada Malafi som är försteviolinist. Hon råkade själv vara i Ryssland när kriget började, hon stannade kvar där ett år och arbetade som musiklärare men återvände sedan till Donetsk. Men även om orkesterlivet mer eller mindre har återgått till det normala så är det en sak Lada saknar.
--Jag saknar gästspelen och det speciella adrenalin som man får då, säger Lada. Före kriget åkte orkestern ofta på gästspel, till olika europeiska länder, men nu sker det väldigt sällan och i princip bara till Ryssland.
Det här är en återspegling av den isolering som Donetsk och hela separatistområdet hamnat i. Det är i praktiken varken Ukraina eller Ryssland utan ett ingenmansland som inte erkänns av någon stat.
Att stadens symfoniorkester fungerar som den ska kan väl vara ett litet tecken på att situationen i Donetsk håller på att normaliseras och samma sak kan man kanske säga om att man börjat tillverka stadsbussar vid fabriken DonetskGorMasj.
Det är separatistledaren själv, Alexander Zachartjenko, som ska premiärköra den nya bussen men första startförsöket misslyckas, motorn tjuvstannar, andra försöket går lika illa men tredje gången fungerar det fast tveksamt och Zachartjenko åker iväg på en sväng. Egentligen är det bara en redan existerande rysk busstyp som man ska börja tillverka, eller rättare sagt montera ihop delar som levereras från Ryssland.
--Bussen skulle nog vara bra om den bara hade en annan motor. Den som nu finns är alldeles för svag, den skulle behöva vara kraftigare, säger Vladimir Kondratjuk, en av de arbetare som hållit på med bussen.
Efter en tid kommer Zachartjenko och bussen tillbaka. Han är hela tiden omgiven av fem tungt beväpnade livvakter med automatkarbiner. På något sätt lyckas jag tränga mig igenom dem och fram till Zachartjenko. Han lovar att svara på två korta frågor, men den första underkänner han och den andra levererar han ett extremt korthugget svar på.
--Vi kommer att segra, säger Zachartjenko, och sedan lägger han till som en pik mot mig, som i Poltava.
Företaget DonetskGorMasj är egentligen en ganska god spegelbild av det ekonomiska läget i Donetsk. Företaget tillverkar tung utrustning till gruvindustrin, på senare år har man också ägnat sig åt att reparera stridsvagnar och andra pansarfordon; flera stridsvagnstorn ligger fortfarande kvar och skräpar. På den sovjetiska tiden hade företaget uppemot 5000 anställda, nu är det 400 kvar, fast det skulle faktiskt kunna vara lite fler...
--Vi har stor brist på arbetskraft eftersom många människor åkte till Ukraina eller Ryssland efter att kriget började, säger vd Aleksander Orlov.
Vad som saknas är främst ingenjörer och avancerade industriarbetare. Att Donetsk blivit en relativt isolerad stad påverkar förstås också företaget. Övriga Ukraina har bortfallit som marknad, det enda exportland som finns kvar är Ryssland. Balkan som man levererade till tidigare är inte längre att räkna med.
--Den marknaden är i praktiken stängd numera för oss, säger vd Orlov; konkurrensen är helt galen från Italien, Tyskland och Tjeckien.
Av de dagliga problemen i Donetsk verkar det vara jobben, eller rättare bristen på jobb, som är det mest akuta, var och varannan jag talar med nämner just detta, texempelvis Jevgenij.
--Arbete? Jag har inte något jobb. Det finns inga arbeten för vanliga människor här, säger Jevgenij.
En del talar om att flytta för jobb, vanligtvis till Ryssland. Samtidigt, och paradoxalt, så ser Donetsk kanske inte direkt välmående ut men ändå helt okej. I de centrala delarna varje fall är staden nästan pedantiskt välvårdad och ser ut som en europeisk storstad ska göra. Men tittar man närmare ser man att många affärer har slagit igen och restaurangerna är glest befolkade och det finns överhuvudtaget inga banker.
Om vardagslivet blivit bättre eller sämre beror förstås på tidsperspektivet. Om man jämför med tiden före kriget har läget blivit mycket sämre. Men många påpekar att det skett en förbättring det senaste året och att livet börjar normaliseras, åtminstone för dem med arbete och pengar.
--Jag är nöjd med utbudet i affären, jag kan inte säga att det är någonting jag saknar, säger Oksana som kommer ut med två bärkassar ur en stor livsmedelshall.
Jag går in där och kollar, första intrycket är att det verkligen finns mycket men tittar man närmare ser man att det står långa och tunna rader av samma vara och många hyllmeter är tomma. Men visst, utbudet tyder inte på att det skulle råda någon varubrist i staden. Däremot finns det förstås brist på annat.
--Donetsk är en så tråkig stad, säger Vlad. Vad han framförallt saknar är nattliv men det är problematiskt eftersom det är utegångsförbud mellan 23.00 och 05.00. Flera av hans kompisar har åkt fast och fått tillbringa natten på en polisstation. Han har på sig en tröja som det står Brooklyn på men han verkar inte drömma om New York, istället säger han att i Rostov-na-Donu, den närmaste ryska storstaden, där är det roligt.
Ett större problem för stadens invånare är förstås svårigheterna att resa utanför Donetskområdet. Kontrollen vid övergångarna på bägge sidor om fronten är fruktansvärd och det kan skapas kilometerlånga köer där. Det gör också att många drar sig för att åka längre bort om man nu skulle ha råd, det är lite som om man är fast i Donetsk
En man som inte vill säga vad han heter säger att hans mamma bor på, som han uttrycker det, den ukrainska sidan, 45 kilometer från Donetsk. Förut tog det en timme att åka dit, nu tar det flera dygn.
Men alla problem bleknar förstås inför att kriget åtminstone i centrala Donetsk börjar kännas mer avlägset. Här ser man i princip inga spår av striderna. Under de dygn jag är i Donetsk hör jag inte en enda gång ljud från eldgivning. Men läget är annorlunda på andra ställen längs den 400 kilometer långa fronten och alla vet att striderna kan komma tillbaka. Så det jag får höra mest är en önskan att kriget måste ta slut, som från Igor som är ute i en park med sina två små barn.
--Vi hoppas på att det sunda förnuftet kommer att dominera, på bägge sidor, så att kriget tar slut, säger Igor.
