Ulrika Knutsons krönika om ryska revolutionen

På tisdag fyller Den ryska revolutionen hundra år. Vad man än tycker om den, så skakade den verkligen världen. 1917 längtade alla ryssar efter förändring. De var dödströtta på Tsaren, kriget och byråkratin. Alla reformer kom fyrtio år för sent. Alla var i opposition, utom möjligen hovet och hemliga polisen. Men alla stod med hängande hakor medan Vladimir Uljanov Lenin snodde revolutionen, mitt framför näsan på dem. Många hade väntat en statskupp från höger, inte från vänster. Men, så blev det.

 Mytens Lenin var mild och barmhärtig - på trettiotalet fick han drag av Kristus. Då odlades kulten av "Leninbarnet", som avbildades guldlockig med gloria, mot röd bakgrund. Verklighetens Lenin var inget helgon. Överklassen och de intellektuella skulle svältas ut, och all opposition mötas med terror. Dödsstraff återinfördes, något som kritiserades av hans ministrar Kamenev och Alexandra Kollontaj. Då blev Lenin förbannad:

- Vad tror ni egentligen, skrek han. Att man kan göra revolution utan arkebuseringar? Så dumt! Slappa intellektuellas pacifistiska illusioner!

  Men Lenins kupp var enligt alla vittnen lugn och fredlig. Vinterpalatset stormades aldrig. Fler människor skadades under inspelningen av stormningsscenerna i Eisensteins film Oktober, än när bolsjevikerna intog palatset.

Kerenskijs ministrar från provisoriska regeringen fanns fortfarande kvar i huset. Trotskij klev fram och gav dom sparken med sitt klassiska besked:

- Er roll är över. Dra till det ställe där ni hör hemma! Till historiens sophög!

"Då går vi", sa hans gamle kompis, den lille mensjeviken Martov lugnt. Då går vi.

Lenin ville på villkors vis inte ha några mensjeviker och socialistrevolutionärer i regeringen.

Han bildade en trojka med Stalin och Trotskij, och delade in resten av medarbetarna i handlingsmänniskor och tedrickare. Det fanns för många tedrickare. Partiets älskling Bucharin hörde till dem.

"En kokerska ska kunna leda staten", sa Lenin en gång. Synd att han inte hade nån kokerska till hands.

  På revolutionens andra dag förbjöds alla oppositionella tidningar. I praktiken rådde redan diktatur.

  Privat var Lenin en timid, lite pryd herre, som älskade Beethoven. Hela livet bodde han i storfamilj med kvinnor, den lojala hustrun Nadesja Krupskaja och hennes mamma som skötte hushållet. Och den lika lojala älskarinnan Inessa Armand som sprang enklare ärenden.

  I sin bok om Sovjetsystemet, "De som viskade" berättar den brittiske historikern Orlando Figes om begreppet byt - borgerlig bekvämlighet, pynt och grannlåt. Kampen mot all kälkborgerlig byt ingick i en sant kommunistisk livsstil. Man tävlade i asketism. Även Lenin och Krupskaja hade enkla vanor. En kanna té och gångavstånd till biblioteket så var Lenin nöjd. Det enda privilegium han accepterade var möjligheten att ta hem åtråvärda referenslån över natten.

Om kampen mot borgerlig byt skaldade Majakovskij inspirerat 1921. Den Wrangel som nämns i dikten var en av de mest kända generalerna på den vita sidan, i det blodiga  inbördeskriget mellan vita och röda:

"Marx vakar, han vakar från väggen.

Plötsligt öppnar han munnen, brett.

Skriker:

Revolutionen är fjättrad,

småborgerligheten håller den i ett Wrangelskt grepp.

Slit huvudet av kanariefågeln,

en fågels vingslag får inte bli kommunismens bane."

  Hundra år efter revolutionen får man konstatera att den slet huvudet av fler människor än kanariefåglar. Många miljoner fler. Om det ö h t går att lära något av revolutionen så är det nog att sätta in arbetet med reformer innan det blivit fyrtio år för sent. Och försök aldrig realisera en utopi. Lenin menade kanske väl med mänskligheten - men för människor av kött och blod blev det en tragedi.