Roald Dahls "Häxorna" intar teaterscenen

8:05 min

Imorgon är det premiär för "Häxorna" på Dramaten i Stockholm. Första gången i Sverige blir nu historien om de ondskefulla häxorna teater, i regi av Alexander Mørk-Eidem.

Häxor finns på riktigt, det får pojken i Roald Dahls roman "Häxorna" lära sig av sin mormor, som han bor hos eftersom hans föräldrar nyligen båda gått bort. Häxorna hatar barn men de är svåra att upptäcka. För de klär sig, pratar och rör sig precis som vanliga kvinnor.

Barnskräckisen "Häxorna" gavs ut i England år 1983 och kom på svenska två år senare. "Häxorna" har som flera andra av Roald Dahls böcker filmatiserats. Men nu för första gången i Sverige blir den alltså teater under Alexander Mørk-Eidems hand.

– Jag tycker den är roligt för det är lite revolutionär, anarkistisk skruv på sagoberättandet, som Roald Dahl ju har i alla sina berättelser, men han tar ut svängarna ännu mer i Häxorna. Med hänsyn till hur onda vuxna och i det här fallet då vuxna kvinnor kan vara, säger Alexander Mørk-Eidem.

Det är roligt för det är lite revolutionär, anarkistisk skruv på sagoberättandet

Själv minns Alexander Mørk-Eidem när hans mamma läste Häxorna för hans fem år yngre bror.

– När min mamma läste för honom hade hon alltid på sig gula diskhandskar, så han var lite skraj för henne medan hon läste. Det var extremt taskigt gjort men samtidigt blev det en extra liten piff på berättelsen.

Skrämmas vill Alexander Mørk-Eidem också göra med sin uppsättning. Den rekommenderade åldersgränsen var vid början av repetitionsperioden fem år, men har nu höjts till sju. Och det har inte varit helt lätt att veta på vilket sätt och hur mycket man ska skrämmas. När är det roligt läskigt och när är det bara för läskigt? Det är något som ensemblen jobbat mycket med.

– Det är väl att hitta den där balansen mellan det faktiskt skrämmande och det som är kittlande på samma sätt som en bergochdalbana på Gröna lund till exempel. Det är läskigt, men vi gör det för att det är läskigt. Vi tycker att det är kul för att det är läskigt, säger Alexander Mørk-Eidem.

Vi ska försvinna upp i atomer, vi ska bli förgiftade, jag ska döda några stycken.

Alexander Mørk-Eidem har många succéföreställningar i bagaget. Särskilt uppmärksammad blev han för "Djungelboken", där han lät djuren ta över plattan och Sergels torg i Stockholm. Och för "De tre musketörerna" som han gjorde om till en 80-tals musikal. Båda sattes upp på Stadsteatern/Kulturhuset i Stockholm.

Och visst syns hans lekfulla grepp även i "Häxorna". Den utspelar sig i nutid och genom musiken i föreställningen har både Beethovens Nionde symfoni och moderna hits fått ny text och omvandlats till häx-anthems.

Men det är första gången som Alexander Mørk-Eidem jobbat med barn i huvudrollerna. Rollen som pojken alterneras mellan Uno Elger, John Österlund och Olle af Klercker. Olle är 11 år och han tycker att det roligaste under repetitionerna varit att han och de andra killarnas idéer tagits på så stort allvar.

– Eftersom att det är i nutiden så kan man säga att liksom sådär hade aldrig en pojke i vår ålder sagt. Man får vara med väldigt mycket själv, även fast man inte är regissör. 

Och det där med häxorna, att de skulle finnas på riktig och se ut som vanliga kvinnor, men med handskar, peruker och en känslig näsa när det kommer till barndoft, det har fått Olle att, efter de många repetitionerna, börja fundera...

– Nej men det känns ju som att om man skulle ha sett en kvinna, som liksom inte är en häxa, som hade gått och bara: Usch gud vad du luktar äckligt, så hade jag ju även nu blivit lite rädd nästan. 

Den mest ondskefulla häxan av dem alla, Storhäxan, har bara ett mål och det är att alla barn i England ska dö. Storhäxan spelas av Marie Richardson.

– Jag har försökt tänka efter. Dels hur jag själv har varit som mamma och det slog mig att jag faktiskt också skrämde min dotter och låtsades vara olika läskiga röster i mörkret när jag hade läst färdigt godnattsagan när hon var liten. Jag tror det bara hände en gång att jag skrämde henne lite för mycket och fick lite dåligt samvete efteråt. Så jag tänkte att nej men vi har det där i oss, alla. Att det är lite kul att skrämmas, säger Marie Richardson och fortsätter:

– Jag är inte i vanliga fall mycket för att skrämmas. Men det har varit ganska roligt att göra det här. Utmanande. Det är väldigt mycket special effekter i den här föreställningen. Vi ska gå upp i rök. Vi ska försvinna upp i atomer. Vi ska bli förgiftade, jag ska döda några stycken, det är som Mission Impossible, fast med äkta stunts.

Vi vill skrämmas, men med glimten i ögat och med humor

Marie Richardson återkommer precis som Alexander Mørk-Eidem till arbetet med balansen mellan det roliga och det läskiga. Och vad det är som gör att fantasin kan få det mest vanliga att bli sådär riktigt obehagligt.

– Den man litar på allra mest, eller de föräldrarna, om det skulle visa sig att den ena eller andra av dem då är trollkarl eller häxa, det tror jag är evigt för barnen, och för oss, det där vad är ont och vad är gott? Vi har ju haft det att vi vill skrämmas, men med glimten i ögat och med humor, vi försöker växla. För det är ju kul att bli lite skrämd om man vet om att det inte är på riktigt. Det är lite spökhuset över det, säger Marie Richardson.

I den sagovärld som Roald Dahl målar upp i "Häxorna", kan vem som helst vara en häxa med ondskefulla planer. Det är något som tilltalat regissör Alexander Mørk-Eidem.

– Den här fantasivärlden kan på något vis ha en läkande kraft för pojken som förlorat sina föräldrar. Hans mormor börjar berätta en saga för att få honom att tänka på annat, eller för att leva sig in i någonting som är ännu värre kanske än det han redan har upplevt. Och det handlar väl de flesta sagor egentligen om, det är på ett sätt en vridning och förstärkning av verkligheten som gör att man kan se saker i livet men sen skratta åt det, bli skrämd av det eller bli underhållen av det och därmed blir det riktiga livet lite mindre skrämmande, säger han.