RECENSION – FILM

"Euphoria": Bildsatt terapi i dödens närhet

2:38 min

"Euphoria" handlar om två systrar ute på en livsavgörande resa och är Lisa Langseths tredje långfilm efter ”Till det som är vackert” och ”Hotell”.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: Euphoria
Regissör: Lisa Langseth
Manus: Lisa Langseth
Skådespelare: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance m.fl.
Genre: Drama
Betyg: 2 av 5

"Euphoria" handlar om passager. Om att befinna sig vid gränsen, i den där gläntan i skogen mellan världarna i Narniaböckerna. Systrarna Ines och Emilie är ute på en resa tillsammans. Det är så skavigt att man anar att det är för sista gången.

De delar lyxiga hotellrum, hummer och champagne på finkrog och förhoppningar om massage på kurhotellet i skogen som ska bli finalen. Stämningen är sådär. Systerskapet verkar mer vara av biologisk natur. Sista sträckan tar de taxi. Charlotte Rampling tar emot vid vägkanten, som ett slags kvinnlig Charon, ni vet, han som ror människorna över floden Styx till dödsriket. Hon leder systrarna mellan de höga träden och genom en stor stensatt rundel i muren ser vi själva laboratoriet.

Dödshotellet ligger där som ett sagoslott eller en ovanligt spektakulär vänthall. Med stora välklippta gräsmattor, drinkar och parasoller och med sektliknande personal som är så inställsam att det är obehagligt.

En smutsig bild av lyx som slutat smaka. För det är dyrt att dö här. I en underbar biroll ser vi Charles Dance, känd som Tywin Lannister i "Game of Thrones", spela en rikeman med obotlig hjärntumör. Låt bandet spela, fyrverkerier, färgglada drinkar. Men inget hjälper mot dödens obeveklighet.

Jag tycker att "Euphoria" är ett intressant forskningsprojekt om möjligheten att få välja sin egen död, självmordskliniker och vad den här sista hållplatsen gör med människors relationer.

Ines och Emelies livsval turneras över hotellfrukosten, men det stannar vid teaterkänslor. Lite som bildsatt terapi, vad funkar bäst, att stänga ute smärta eller att bada i den? De två systrarna blir mer som två möjliga psykologiska positioner än verkliga människor, och då tappar jag intresset, och vill bara checka ut.