Syriska flyktingkvinnor står på scen

12 min
  • Den materiella nöden bland syriska flyktingar i Libanon är stor, särsklit under kalla vintermånader när det är lerigt och blött. De lever i ett slags förstärkta tält byggda med träram och överdragna med pressenningar och isolering, uppvärmda med dieselkaminer.
  • Världssamfundets sinande bistånd har gjort de flestas ekonomiska situation mycket svår. Men för vissa kvinnor har den svåra flykten också inneburit nya möjligheter.
  • Vår Mellanösternkorresopndent Cecilia Uddén har träffat en grupp kvinnor från Syrien som alla var analfabeter för tre år sedan. Nu skriver de sina egna berättelser och framför dem på scen.

Sex medelålders kvinnor på scenen. En nedsläckt lokal, publiken sitter knäpptyst på vita plaststolar. Scenografin är enkel - två hemmasnickrade bänkar på hjul, svart tyg som täcker scen och väggar. Kvinnorna har varsin röd ros i handen. Den här kortpjäsen börjar med frågan: vet ni vad kärlek är?

En efter en svarar kvinnorna: En blick, säger en, saknad säger en annan. Kärlek är en vit brudklänning - och så en kvinna som säger: Kärlek det är när jag känner mig stark som kvinna och andra säger om mig: hon här som 100 män, de tycker att jag är överlägsen männen och min man hör detta och är stolt över mig.

En annan säger: jag hörde talas om kärlek och visste inte vad det var, förrän jag smakade kärlek själv. Jag älskade honom. Mitt liv förändrades.

En kvinna invänder: Kärlek är lögn. kärlek är en dimma som gör dig blind.

Och så berättar Hayam att hon gifte sig med den hon älskade, men en dag bestämde hon sig för att sätta honom på prov.

Hon ringde upp sin man från en okänd telefon. Började flirta med förställd röst och föreslog att de skulle träffas. Kan du komma till kaféet klockan 4? Han föll för det, berättar Hayam. Han gick med på det.

Och så sa han: hur ska jag känna igen dig? Jag kommer med en röd ros i handen, svarade Hayam. Vid utsatt tid hon såg hon hur mannen stod utanför kaféet och väntade. Hon närmade sig sin man med den röda rosen i handen och när han såg henne började hanspringa - för att fly. Och Hayam ropade: stanna din skitstövel, stanna!

Inga av dessa kvinnor kunde läsa eller skriva för tre år sedan. De bor alla i flyktingläger i dessa små ihop byggda skjul av presenningar. Det ligger bildäck på taken för att de inte ska blåsa bort när det är storm. Och nu står kvinnorna på scen och framför egna texter som alla bygger på självupplevda händelser. Hayam abu Rajab, hon som satte sin make på prov, berättar att de lärde sig bokstav för bokstav och så började de skriva berättelser.

Det är frivilligorganisationen Action for Hope som står för skrivarkurserna för kvinnor som från början inte kunde läsa och skriva. Med i processen har de haft språkläraren Eman Said, den syriske författaren Yerivan Hassan och skådepselaren Sara Zein. Organisationen Action for Hope som drivs med donationer och bidrag från bland andra svenska postkodlotteriet, har som motto att människor i utsatta områden som flyktingläger inte bara behöver mat och medicin, utan också kultur och möjlighet att uttrycka sig. Förutom skrivarkurser för kvinnor, erbjuds teater- och musikundervisning och videokurser för syriska ungdomar och barn.

Kvinnornas berättelser som framförs här på scenen, är ofta uppslitande. En av kortpjäserna handlar om den svåra relationen mellan Khayriya och hennes 19-åriga dotter Marwa.  Båda står på scenen och spelar sig själva.

Grälet handlar om att dottern, 19 år gammal, och tvåbarnsmor, är missnöjd med livet och att hon tvingats gifta sig tidigt, redan som 14-åring. Mamman försvarar sig och säger: jag ville ju bara att du skulle bli beskyddad, det var krig, jag trodde att du skulle ha det bättre om du hade en man som tog hand om dig.

Men nu är du arg och otacksam och vägrar ta hand om dina barn, säger Khayriya i pjäsen.

Efter föreställningen berättar hon för mig att hon ångrar bittert att hon gifte bort sin dotter så ung, att hon nu avråder andra kvinnor från detta misstag, och att hon tar hand om barnbarnen för att ge dottern lite andrum, hon är trots allt bara 19, hon har två små barn och hennes man sitter fast i det belägrade rebellkontrollerade Ghouta utanför Damaskus. 

Alla som gått skrivarkursen och lärt sig läsa och skriva vill inte stå på scen, vill inte fotograferas och inte framträda med namn. En av dem är en äldre kvinna som enbart framträder med sin röst mellan vissa av kortpjäserna, då hon framför gamla klagande sångimprovisationer.

Hayam al Buseiry har skrivit en novell med titeln Tjuven.

Berättelsen handlar om en stormig natt i det syriska flyktinglägret i Libanon där Hayam lever ensam med sina barn, hennes man är också fast i belägrade Ghouta utanför Damaskus. Längst in i hörnet på scenen berättar hon med låg röst om den där natten när hennes lille pojke vaknade och sa: mamma jag måste gå på toa.

Toaletten ligger utanför skjulet vi sover i, berättar Hayam på scenen, det var kallt och mörkt och jag var livrädd. Men jag bad till Gud om hjälp så  att jag inte skulle smitta barnen med min skräck. De får inte se att jag är rädd, tänkte jag och tog min son i handen, tog med de andra barnen och gick ut i mörkret. Men vi kunde inte se någonting, det var beckmörkt, jag insåg att elen gått i hela lägret. 

Jag sprang tillbaka till skjulet, barnen följde skräckslaget efter och försökte stänga dörren. Men det gick inte. Någon stod på andra sidan och höll emot. Vi tryckte oss mot dörren så hårt vi kunde, och jag tänkte, det måste vara en tjuv som smyger i natten, jag var så rädd, jag höll på att få ett nervsammanbrott. Detta pågick i en minut ungefär. Tills vi upptäckte att det bara var en sko som satt i kläm mellan dörren o tröskeln. Då tänkte jag på det min mamma brukade säga: "Rädsla är en illusion, som vi själva skapar".

Khayriya Darwish, som gifte bort sin Marwa när hon var 14, har ytterligare en dotter, nu 20 år gammal. Också hon bortgift som tonåring, men hon lever idag med sin man i belägrade Ghouta - varifrån nödropen har varit ihållande den senaste tiden.

Och Khayriya har skrivit ytterligare en novell som handlar om hur hon inte stod ut längre i flytkinglägret i Libanon utan att få träffa sina föräldrar, syskon och äldsta dotter, så hon bestämde sig för att åka tillbaka till Syrien på besök och försöka ta sig in i belägrade Ghouta med en stor påse karameller. Det är lättare för kvinnor att passera vägspärrar än det är för män.

De syriska soldaterna stoppade mig, berättar hon på scenen, de vägrade först att låta mig komma igenom vägspärrarna.  Jag sa att jag måste in, jag måste få se min äldsta dotter, som jag då inte sett på ett år. Jag tjatade tills de gav med sig, men de varnade mig att om jag åker in i Ghouta så kommer jag inte ut igen. Jag var så lycklig över att jag skulle få passera att jag inte hörde det där sista om att jag inte skulle kunna komma ut igen, berättar Khayriya.

Jag kom fram, delade ut karamellerna, tillbringade 10 dagar hos min äldsta dotter och mina föräldrar. Jag besökte alla andra släktingar, jag såg förstörelsen, de sönderbombande husen, de sjuka barnen och hur svårt alla som lever i ghouta hade det.

Men så ringde de från Libanon och sa att min man i flyktinglägret var sjuk, att jag måste komma tillbaka.

Jag stoppades förstås i vägspärren. Ingen kommer ut härifrån, sa soldaterna. Jag blev förhörd i tre timmar. Jag hörde hur någon sa: äh skjut henne bara. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Men jag tjatade och tjatade tills de blev trötta på mig. Så kom en överordnad som sa: äh låt henne passera. Men ge henne en kopp kaffe först. Vad är detta tänkte jag, ska de förgifta mig? Kaffet kom. Jag var livrädd. Men såg att soldaterna drack av det. Jag tog en klunk. Det var osötat och bittert. Jag spottade ut det och sa: jag kan inte dricka kaffe utan socker. Soldaterna vid vägspärren började skratta, de är inte vana vid att rädda kvinnor tar sig ton.