RECENSION - KONST

"Inre jord" – en häftig rumslig och fysisk upplevelse

3:07 min

På Röda Sten Konsthall i Göteborg inleds vårsäsongen med två nya separatutställningar, Delcy Morelos "Inre jord" och Laakso & Dahlstens "Diorama".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Sociologen Saskia Sassen skriver i sin senaste bok om hur storskaliga jordbruk och industrier idag utarmar enorma landområden till den grad att jorden inte kan återhämta sig. Hon benämner det ”Dead land” – rätt och slätt: död mark, för att liksom understryka oåterkallerligheten i situationen.

Mot en sådan bakgrund så är konstnären Delcy Morelos jättelika jord-installation på Röda sten inte bara en häftig rumslig och fysisk upplevelse, utan också ett angeläget sätt att få oss att på ett djupare plan försöka förstå och relatera till jord.

I det här rummet känns jorden inte död, utan tvärtom väldigt levande. Den doftar friskt och man får anstränga sig för att låta bli att klappa på den eller riva upp en näve.

Morelos, som är målare, beskriver sitt verk som en målning

Jorden bildar en stor labyrint i Röda stens stora sal med höga pelare. Den Jorden ligger som en jättekaka i diskbänkshöjd, och dess snittyta är exponerad, så vi kan se jordlagret i genomskärning. Jordmassan är alltså bredvid och framför en, och inte under våra fötter som annars.

Morelos, som är målare, beskriver sitt verk som en målning och en studie i färgens kulturhistoria. Från att tidigare ha fördjupat sig i färgen röd och dess olika skepnader, så har hon här övergått till att arbeta med svart.

Jord har så många betydelser, både rent konkreta och symboliska, som omfattar liv och död, och det är som att utställningsrummet blir ett tempel för kontemplation över detta fundamentala element, som både är helt centralt för den kultur vi lever i och historiskt föremål för konflikt och våld.

Konstnären tillhör själv ursprungsbefolkningen Emberá i Colombia för vilka jorden är helig, liksom hos många andra ursprungsfolk.

Den parallella separatutställningen Diorama tar avstamp hos konstnären Markku Laaksos farfars föräldrar, som var samer och blev utställda på människozoo i Hamburg 1930. Det berättas om det i en kort video som finns att se på utställningen. Laakso och konstnärskollegan, tillika partnern Annika Dahlsten, visar också en serie självporträtt som de har fotat i olika landskap, iklädda variationer av traditionell samisk dräkt. Man kan säga att de gör den resa som farfarsföräldrarna gjorde på 30-talet, men att de även besöker andra platser. Exempelvis Arktis och Afrika, varifrån folk blev hämtade för att ställas ut.

Tyvärr känns deras fotografier som ett lite vilset undersökande, som utmynnar i att de upprepar snarare än utmanar den koloniala bildtraditionen att porträttera ursprungsfolk i naturlandskap, och på det sättet göra skillnad mellan natur och kultur, modern och primitiv. Det ger anledning att återvända till det basalt gemenskapande och universalistiska i Delcy Morelos jord.