RECENSION – MUSIK

Jenny Wilson nya är ett obehagligt rejv

2:30 min

Jenny Wilson har gjort sig känd för personliga teman. Hennes senaste album, ”Demand the impossible” avhandlade hennes bröstcancer, för den fick hon tre grammisar. Hennes femte skiva ”Exorcism”, skildrar en våldtäkt och efterspelet efter den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Missa inte Lisa Walls intervju med Jenny Wilson – länk under artikeln

Det är en vanlig dag på jobbet. Jag ska recensera en skiva, jag sätter på första spåret. Jag står upp i kontorslandskapet, det ska ju va bra för ryggen. Samtidigt öppnar jag ett mejl, för att… jag vet inte varför. För att man alltid håller på med hundra olika saker samtidigt? Låten börjar, ”Rapin”, heter den.

"Late at night
Walking home
Too drunk"

Sex ord från Jenny Wilson räcker för att jag ska stå som förstenad vid skrivbordet. Jag har glömt allt annat, står och undrar ”hur ska det gå? vad kommer hända nu?”

Det är en våldtäkt som händer, det är fruktansvärt obehagligt. När låten når fram till

"and I went to the doctor who said 'come here tell us everything.."

…är jag nästan gråtfärdig.

”Exorcism” spelades in innan hela metoo-drog igång. Det är lite spöklikt för det är ju som ännu en metoo-berättelse, upphöjd till konst.

Musikaliskt känner vi igen hennes sparsmakade indieelectro på ”Exorcism”. Det är lite mer retrosyntar den här gången och lite mer rejvigt. Jenny Wilson är ju också konstnär, hon har bland annat gått på Konstfack - och på albumet befinner hon sig i gränslandet mellan musik och konst.

Hon kommer att fortsätta att tänja på gränsen för vad man kan göra med musik, när hon i sommar står på festivalscener och powersjunger texterna till de här låtarna, tillsammans med dansande, sjungande fans. De kommer att sjunga om sånt som brukar vara för hemskt, för privat för att få plats i det offentliga rummet.

Nu har det fått plats. Och musiken kommer att förvandlas från en obehaglig upplevelse till ett kraftfullt rejv.