RECENSION - FILM

En egensinnig och sentimental speaker över tillvarons solnedgångar

2:37 min

Den japanska regissören och prisbelönta Cannes-veteranen Naomi Kawase som gjort både dokumentärer och spelfilmer är aktuell med "Mot solnedgången".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Mot solnedgången
Originaltitel: Hikari
Regissör: Naomi Kawase(Under körsbärsträden)
Medverkande: Tatsuya Fuji, Mantarô Koichi, Ayame Misaki

Naomi Kawases förra film hade den något klichéartade titeln under "Under körsbärsträden" på svenska fast den i original snarare skulle översattas med Röd bönpasta och tog upp de i Japan undangömda leprasjuka.

I den nya som på svenska trist nog heter "Mot solnedgången" översätter Misako handlingen i filmer för synskadade, gör speakertexten, berättar vad som syns på duken av utsikter, förflyttningar, ansiktsuttryck, ja, allt det där som sker mellan replikerna. Till sin hjälp har hon en referensgrupp och en dag säger Masaya Nakamori, en fotograf som håller på att förlora hela sin syn, att hon smetar på för många av sina egna känslor i referaten.

"Mot solnedgången" skildrar den framväxande relationen mellan Misako och Masaya delvis inifrån en människa på väg att förlora synen, en subjektiv kamera med många närbilder med suddig skärpa och i skarpt ljus.

Det handlar om seendet men också om ett förhöjt lyssnande i vardagen, där tingen och händelserna liksom står i vägen för fotografen som ser allt sämre, Misako söker sig allt närmare honom, lägger en helt egen speaker över tillvaron allt medan det gula flimret framför hans ögon förtätas allt mer.

Ta mig till platsen där du tog det vackra fotografiet av solnedgången, ber hon honom. Även Misakos dementa mamma återfinns vid en annan solnedgång där hon står och väntar på att hennes döde man ska dyka upp bakom bergen. Det är många orangeröda solnedgångar i den här filmen. Vad betyder en sådan vacker men utsliten symbol?

Filmen är visuellt egensinnig och ganska krävande men balanserar samtidigt över sentimentala stup där dialogen ibland är hotande nära att falla ner: ”Ingenting är vackrare än det som försvinner framför ens ögon”, som det heter i trailern. Och det kan den här filmen visa i bild men faktiskt inte säga i ord.