Kulturkrönikan: "Bostaden är existentiell"

3:38 min

Anneli Dufva står för veckans kulturkrönika.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag är smått besatt av planlösningar. Jag skäms lite över det, men jag kan ägna väldigt mycket tid åt att söka ny bostad på nätet. Frågan är om jag egentligen vill hitta den eller om jag bara vill fantisera om hur jag skulle kunna göra om den. Jag vill helst gå rakt på planlösningen för att se vad som skulle kunna bli bättre. Enligt mig – alltså. Det finns säkert många freudianska förklaringar till min besatthet, men intresset för hemmet som projekt – det delar jag med desto fler.

Hemmet – denna tydliga bild av klassamhället.

För samtidigt som bostadsbristen är skriande kan budgivningarna i Stockholms innerstad gå upp med miljontals kronor.

Därför är det kanske symptomatiskt att Lars Norén, vars förmåga att läsa av sin samtid länge varit störst i Sverige, låtit sin senaste pjäs "Episod" utspelas på två bostadsvisningar. Dramatikern Norén utvinner ur de sex rollgestalternas på ytan vardagliga meningsutbyten en sorg lika stor som hans kärlek till människan – till att de trots allt försöker. Flytten som försök. Som försoning.

När jag såg den hade jag just läst Carolina Setterwalls bok "Låt oss hoppas på det bästa". En självbiografisk betraktelse över hur hon som ung änka hanterar sitt liv och sin saknad efter honom, han som dog. Hon tänker tillbaka på dem, hur de var tillsammans, och hon ser hur hon var den som styrde handlingarna – precis, tänker jag, som hos ett av paren i Noréns pjäs. Och hon flyttar också. Tre gånger flyttar hon i boken. Två gånger med honom. Varje gång med ett tydligt uppsåt. Det är en enorm lättnad när det blir bra, när hon trivs, till sist. Flytten som lösning. Det kan vara så.

Bostaden är existentiell, helt enkelt. Den är social, politisk. Det handlar om de unga, om de nyanlända, som väntar på möjlighet att börja sitt eget liv med en egen bostad. Det handlar om dem som tvingats lämna sin.

Bostaden är existentiell, helt enkelt. Den är social, politisk.

Men det handlar i vår tid också – för dem som har råd – om själva jaget och om försöket att bygga drömmar. "Husdrömmar" heter ett program på SVT, som tydligt visar hur drömmen kan bli så stor att den stjälper både äktenskap och ekonomi. Det är lätt, men kanske fel, att göra sig lustig över det. Vem bor här? heter ett annat program, som bygger på att man ska gissa just det. Vem är du om det ser ut såhär? Eller: om det ser ut såhär vem är du då? Ens fördomar både bekräftas och kommer på skam och med skräckblandad förtjusning ser jag hur alla är lika stolta över det de skapat även i de fall då det bara skriker dålig smak. De har ju investerat sina liv i sina hem, de har gjort hemmen till ramen för ett självporträtt i full skala. Och det är något vackert med all denna vilja.

Smaken är som baken. Men framförallt – när det kommer till hemmet som bo, som den trygga plats man borde få ha – smaken är nog inte saken.