Livet på en soptipp i Maputo

5:39 min
  • För ett par månader sedan rasade en soptipp i Mocambiques huvudstad Maputo. Soporna begravde flera hus och minst 17 människor dog.
  • I Maputo har katastrofen satt fokus på villkoren för de tusentals människor som lever på stadens soptippar, och nu ökar pressen på stadens politiker att agera.
     

– Jag minns det, säger Isabel, som bor och jobbar på soptippen här i Hulene i Maputo. 
 
– Det var en måndag, den 19 februari klockan fyra på morgonen och det regnade kraftigt. När vi hörde folk skrika sprang vi dit och försökte hjälpa till, berättar hon.

När det ljusnade stod katastrofens omfattning klar. En 15 meter hög vägg av sopor hade rämnat av vattnet, och skredet hade begravt en rad enkla hus som stod vid sopbergets fot. Den officiella dödssiffran är 17, men ingen vet exakt. Här på Hulene-tippen finns ingen folkräkning, människorna här står utanför samhället.
 
– Det är ett svårt liv här, säger Isabel, och får medhåll av Eualia och Maria. De har bott och jobbat här i 25 år och säger att de inte har någon annan stans att ta vägen.

– Vi måste ju ha något att äta och våra barn måste få något att äta, säger de. 

Soptippen i Hulene är ett övergrepp på alla sinnen. Det stinker skarpt av sopor och rutten mat, allt tänkbart avfall dumpas här helt osorterat och över hela området vilar en tjock och giftig rök från den sopbrand som aldrig slocknar. Här omkring bor Isabel, Eualia, Maria och runt 700 andra som arbetar med att sortera ut plast, metall och annat användbart och sälja till återvinning.

– Jag tjänar ungefär 100 meticaish om dagen, berättar Isabel. Det motsvarar 15 kronor och för det kan hon köpa ett kilo majsmjöl för att ge sina tre barn mat. Ett av barnen går i skolan, ett jobbar här på tippen och den minsta är hemma, berättar Isabel.
 
Soplandskapet böljar i kullar och dalar, överallt ligger krossat glas, matavfall och plastsopor i leran. Längs med sluttningarna ligger små skjul - presenningar uppspända mellan plaststolar och lastpallar. Det är ett obeskrivligt armod. Utanför ett skjul har en man lagt ut en rad trasiga sandaler till försäljning. Han vrider sig i magsmärtor och spyr över sandalerna. Hans kompis sitter bredvid, skakar oroligt och stirrar mot horisonten. Jag frågar hur livet är här på tippen och den gamla mannen faller i gråt. I skjulet bredvid sitter några kvinnor och äter ruttna apelsiner. 
 
– Livet här är hårt, säger Osorio Banze. Han är präst och har jobbat socialt här på tippen i Hulene i tio år. Enligt Osorio gör fattigdom och utsatthet att människor utsätter sig för den enorma hälsorisk det innebär att bo och arbeta här. Röken, sjukdomarna och risken att dö av slängd förgiftad mat, till exempel.

Osorio driver en liten servering där barn kan få mat, på villkor att de går i skolan. Det gör att föräldrarna skickar barnen till skolan istället för till tippen, menar Osorio, och säger att han räknat till över 100 barn som jobbar här och inte går i skolan.

– Föreställ dig framtiden för de barnen, säger Osorio Banze.

Redan 2013 gick Maputos nuvarande borgmästare David Simango till val på att stänga tippen i Hulene, men sedan dess har inget hänt. Men efter katastrofen i februari har trycket ökat på stadens politiker att agera, och de som bodde allra närmast sopbergets fot - och löpte samma risk som de som dog i sopskredet - har blivit evakuerade till ett tillfälligt boende i närheten. Myndigheterna har lovat dem nya hus, men just nu finns inget som tyder på att det är på gång.
 
Varken Isabel, Eualia, Maria har fått myndigehternas hjälp att hitta nya hem. Deras hus står under vatten efter allt regn och de tvingas tillfälligt bo hos släktingar. Och jag frågar dem om framtiden, vad de drömmer om att deras barn ska få för liv.

– Jag vill inte att de ska tvingas leva samma liv som sina föräldrar, säger Isabel. Jag vill att de ska gå i skola, få ett riktigt jobb och komma härifrån, säger hon.