Kulturkrönikan: Förfärligt sorgligt om "litteraturen" reducerades till ett enda pris

3:06 min

"Svenska noveller - från Almqvist till Stoor" är en 173-årig, över 700 sidor lång, resa genom den svenska litteraturen med 90 noveller insamlade av redaktörerna Ingrid Elam och Jerker Virdborg. Kulturjournalisten Annina Rabe har läst den och funderar i veckans kulturkrönika över litteraturens ställning just nu, i tider av akademiekaos och uppskjutna nobelpris.

Det går inte att komma ifrån: Att sitta med den där tegelstenen uppslagen framför sig känns lite som ett reningsbad efter de senaste månadernas turbulenta turer kring Svenska Akademien. Där är den ju, den svenska litteraturen! Som en X2000-resa genom 170 år av svensk prosa, och ett högst påtagligt bevis för att litteraturen har pågått, fortfarande pågår, kommer att fortsätta pågå, oavsett om Svenska Akademien fungerar eller inte.

För ibland, i de många besvikna reaktionerna kring årets uteblivna Nobelpris i litteratur, har det framstått som om hela litteraturens existensberättigande står och faller med detta pris. "Varför ska litteraturen straffas?" twittrade till exempel Expressens kulturchef Karin Olsson samma dag som beskedet kom, och hennes kommentar sammanfattar många reaktioner. Och jo, visst kan man se det som en bestraffning, att den kraftigt reducerade Akademien väljer att inte dela ut något pris i år. Men man kan ju faktiskt också se det inställda priset som en omsorg om just litteraturen, och om en eventuell nobelpristagare som ju ändå tveklöst hade hamnat i skuggan av det senaste halvårets skandaler.

Även inom bokbranschen har man uttryckt stor besvikelse. Det är mer begripligt. För ett litet förlag kan det innebära all förändring i världen att få en nobelpristagare. Och det är nobelpristagarens böcker som blir bokhandelns obligatoriska julklapp till den lagomläsande allmänheten. Men, hur behjärtansvärt det än är, inte finns väl ändå Nobelpriset i litteratur till för att hålla den haltande bokbranschen under armarna?

Intressantast har ändå en del reaktioner från allmänheten varit. "Nu vet man ju inte vad man ska läsa", sa till exempel en misslynt man som intervjuades på radio häromdagen, och jag har hört flera andra liknande uttalanden. Trots att Nobelpriset och Svenska Akademien för många är symboler för den yttersta så kallade kulturelitismen, är priset ändå på något paradoxalt sätt väldigt folkligt. Enda gången om året då litteraturen står i fokus även för den som normalt inte intresserar sig för den. Men är verkligen Nobelpriset i litteratur att betrakta som en läsfrämjande åtgärd?

Det vore förfärligt sorgligt om "litteraturen" reducerades till detta enda pris. Vi får inte glömma att den faktiskt finns och fortgår, helt oavsett vad Svenska Akdemien hittar på härnäst. På biblioteket och i bokhandeln, på festivaler och i din läsfåtölj. Så släpp det där med Nobelpriset ett tag och läs en bok i stället.