Kaliber 16 oktober 2005: Kvinnor missgynnas i rättsapparaten

Vill du börja med att ta reda på hur programmet gjordes?
---

Det här handlar ju om något av det mest väsentliga i en människas liv – att bli rättvist behandlad av de som bestämmer. I ett rättsamhälle är det en grundförutsättning, och i en demokrati en självklarhet - att alla människor ska ha lika stora möjligheter att få sin sak prövad. Men så är det alltså inte. Här. I Sverige.

Kvinnor får inte samma chans i rättsapparaten, som män.

En Sven Svensson, har till och med dubbelt så stor chans som en Saida Ahmed, att få sin sak prövad av en åklagare.

När de två medborgarna anmäler samma typ av brott, har den ena bara hälften så stor chans som den andra, att få upprättelse.

Det här kan Kaliber visa på, i siffror. Vi har kollat. Följt fallen. Vart och ett.

Exemplet Carola

Carola Cederholm stod med kompisar och väntade på bussen i centrala Landskrona när ett killgäng kom fram och ryckte hennes väska. Först blev hon förbannad och sprang efter, då vände de, kom mot henne och sa att de skulle döda henne. Då blev hon rädd, och sprang.

De hotfulla rånarna sprang efter, genom flera kvarter, förbi en mängd andra nattsuddare som inte vågade gå emellan, ända hem till Carolas port, som gick i lås bakom henne i sista stund.

En kvart senare kom polisen. Carola förhördes och gjorde en anmälan med rubriken ”rån och olaga hot”. Efter ett par veckors tystnad kom ett brev: ”Förundersökning nedlägges”.

Carola Cederholms historia bevisar ingenting, i sig själv. Det kan finnas andra omständigheter i just det här fallet som avgjorde ärendets öde. Det finns antagligen ingen som medvetet slarvat eller satt sig på tvären för att Carola heter Carola och inte Carl. Fallet – ensamt - bevisar inget. Men det passar, som hand i handske i vår undersökning.

Kalibers undersökning

• Vi har begärt in 7 000 polisanmälningar som kom in under ett par veckor år 2003, till polisområden över hela landet - stora, små och mittemellan.
• Vi har följt ärendena från det att anmälan görs, till det att ett eventuellt förundersökningsprotokoll redovisas för en åklagare.
• I kategori efter kategori av olika brott – misshandel, stöld, ofredande, överfall, rån - ser vi ett tydligt mönster: Kvinnor får inte samma gehör.
• När vi sen rensar bort alla brott som nästan aldrig klaras upp, t ex såna som rutinmässigt läggs ner direkt – bilinbrott, skadegörelse, cykelstölder – eftersom dom ”svämmar över” statistiken, blir bilden ännu klarare:

Här är vår kärna, vårt resultat:

• Chansen att få en åklagares bedömning av ditt ärende, är större om du är man. Risken att ditt fall läggs åt sidan, är större om du är kvinna. Var tredje man får sitt ärende redovisat för en åklagare. Var fjärde kvinna.
• Chansen för ett brottsoffer med svenskt namn att gå vidare i rättsprocessen är större än chansen för ett brottsoffer med utländskt namn. Var tredje svensk får ärendet redovisat, var fjärde utlänning.
• En svensk man har dubbelt så stor chans att få sin anmälan till åklagare, än en kvinna med utländskt namn. Var tredje kontra var sjätte.

Resultatet sätts på prov

Under arbetets gång har vi flera gånger frågat oss vad skevheten kan bero på. Finns det kanske andra förklaringar än medveten/omedveten diskriminering? Här är de viktigaste frågorna vi ställt oss och materialet inför - och de svar vi kan ge:

• Kan det vara så att män och kvinnor, svenskar och invandrare, utsätts för olika sorters brott? Eller åtminstonde polisanmäler olika saker?

Svar: Trots de många tusentals ärenden som ingår i vårt grundmaterial räcker materialet inte till för att brytas ner på detaljnivå. Det vi k a n göra, som materialet räcker till, är att granska hela kapitel i brottsbalken.

• Vad händer om vi bort hela kapitel sex – sexualbrotten - som ju anses svårutredda, och där brottsoffret oftast är en kvinna.

Svar: Ingenting. Det påverkar inte resultatet. Skillnaderna består.

• Vad händer om vi tar bort det som traditionellt kallas ”hustrumisshandel”, också ansett som svårutrett, och ett brott där offret dessutom ibland tar tillbaka och ändrar sina uppgifter?

Svar: Ingenting. Det påverkar inte resultatet. Skillnaderna består.

• Kan det vara så att män helt enkelt anmäler grövre brott än vad kvinnor gör – alltså brott som SKA utredas mer ordentligt?

  Kan det vara så att män helt enkelt anmäler grövre brott än vad kvinnor gör – alltså brott som SKA utredas mer ordentligt? Vad händer om vi tar bort grov misshandel, grovt rån etc?

Svar: Ingenting. Det påverkar inte resultatet. Skillnaderna består.

Alltså: Var tredje man, mot var fjärde kvinna. Av hundra män som anmäler brott får 33 sin sak prövad. Av hundra kvinnor är det 25 som har samma framgång.

På varje hundratal är det alltså åtta kvinnor som faller bort i, som det verkar, strukturell diskriminering. Alltså på grund av sitt kön. På ett år rör det sig, rent matematiskt, om tusentals fall. Tusentals brottsoffer, tusen öden, som oavsett vad de utsatts för, missgynnas på grund av vilka de är.  

Likhet inför lagen

- Likhet inför lagen är ett lagstiftningsideal vi har, det är oerhört viktigt att sträva efter, men det är mycket, mycket långt kvar, säger Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet. Han är en av dem vi bett kommentera vår undersökning.

- Ja, jag ser ju att hur ni än vrider och vänder på materialet så får ni den här skillnaden, att svenska män tas mera på allvar av polisen och invandrarkvinnorna tas mindre på allvar, säger Sarnecki. Ni har hittat någon form av diskriminering som vi faktiskt inte har vetat om.

- Vad talar emot att det skulle vara fråga om faktisk diskriminering?

- Ja, för att var helt säker skulle man behöva jämföra likartade brott, och det låter sig inte göras i det här materialet för då blir det för få brott. Skillnaderna som uppkommer kan bero på slumpen. Samtidigt är det så att eftersom du visar det i kategori efter kategori så talar det för att du har hittat en riktig tendens.

Brottsofferjouren känner igen sig

Hans Hellberg arbetar på Brottsofferjouren i Göteborg. Många kvinnor som söker sig dit har misshandlats av den man de lever, eller levt med. Just de brotten har låg status bland utredarna, tycker han. Kvinnorna vacklar ofta i hur långt de orkar driva sina ärenden, och Hans Hellberg följer ofta med som stöd till polishuset.

- Ofta är det en nonchalant attityd från polisens sida. Många kvinnor känner att de inte får respekt.

- Varför tror du att det är på det här viset?

- Jag är ingen expert, men det är väl en spegelbild av samhället i övrigt. Jag har sett annan statistik som visar att de kvinnor som kommer hit ofta är marginaliserade på andra sätt. De är lågstatus, kanske missbrukare, men för den skull ska man inte behöva bli behandlad illa.

Hans Hellberg går så långt som att påstå att ibland verkar polisen helt enkelt inte ha lust att utreda vissa ärenden. Ibland tar jouren själv fram skäl till att överpröva ärenden.

- Och ibland lyckas vi. Så ska det inte behöva vara. Man tycker att polisen ska se det här, bemöda sig och anstränga sig.

Nonchalans och ifrågasättande

Vi träffar en kvinna som flera gånger tyckt sig sakna respekt från de poliser hon vänt sig till. Ibland har hon mött nonchalans, ibland rent förakt, eller förlöjligande.

På grund av händelser i det förflutna vill hon inte framträda med sitt namn, men Kaliber har läst dokument som bekräftar de faktiska omständigheterna kring hennes historia.

Hon blev överfallen med kniv, och rånad. Polisen kom hem till henne efteråt och hörde henne berätta om sin promenad i den tidiga kvällen och om den obekanta, drogpåverkade kvinna som hoppat på henne.

- Och den ena polisen är inte trevlig. Här sitter jag knivskuren i ansiktet och händerna och han började fråga mig varför jag var knivskuren i vänster hand, eftersom jag är högerhänt. Precis som om han misstrodde mig, säger kvinnan. Och jag sa att jag gick med en cigarett i höger hand och av ren reflex, för att inte bränna någon, viftade jag undan med vänster hand. Men det tyckte inte han stämde. Sedan fick jag hem ett papper att det var nedlagt.

Så här uppstår diskrimineringen

Stefan Holgersson är polisforskare, på halvtid. Han har doktorerat vid Linköpings universitet, på ämnet ”Polisers yrkeskunskap och motivation.” På den andra halvtiden jobbar han som patrullerande konstapel i Stockholm. 

På Kalibers uppdrag har Stefan Holgersson gjort en djupdykning i några slumpvis utvalda misshandelsfall, för att se vad som skiljer ett ärende som går vidare, från ett som skrivs av.

Hans slutsats är att:

• Den första patrullens arbete på plats, är avgörande för vad som händer sen. Gör de ordentliga, detaljerade förhör med brottsoffret? Samlar de in bevis? Skriver de ner signalement? Frågar de efter vittnen? Antecknar de telefonnummer? Anstränger de sig för att få fram ett namn på en skäligen misstänkt? Gör de allt detta finns det hopp. Annars inte. 

Men på vilket sätt kan hans iakttagelser kopplas ihop med vårt resultat om misstänkt diskriminering?

- Ja, säger Stefan Holgersson, det är väldigt viktigt för polisen att göra en snabb klassificering: Är det här ett ärende som är värt att driva eller inte. Här finns en risk att vissa grupper, eller visst beteende, gör att polispersonalen bestämmer sig för att det här inte kan leda till något. Så vissa grupper får en sämre möjlighet att få sina ärenden slutförda.

- Berätta hur menar du?

- Ja, kvinnor som varit utsatta beter sig t ex ofta annorlunda än män. Risken är att poliserna, som ju oftast är män, tänker att ”här har vi en hysterisk kvinna, det är inget att bry sig om”. Man är alltså för snabb att göra klassificeringen. Man kan ju lögga ner fem timmar på varje ärende, men det går ju inte. Personalen har ett effektivitetsok över sig, och det känner de.

Kvantitet istället för kvalitet

Stefan Holgersson säger också att kvantitativa mått blir viktigare och viktigare inom polisorganisationen, på bekostnad av kvalitén. Till exempel, säger han, att framför allt unga poliser, lägger stor vikt vid att alltid parkera sin bil med fronten ut, för att spara tid vid nästa utryckning.

- Alltså hur mycket tjänar man på det? Vi har mätt: fem sekunder ungefär. Men de fem sekunderna har ju inget värde över huvud taget. Däremot att ha en brottsofferinformation i fickan - det är det inte samma prioritet på.

I den granskning Stefan Holgersson gjort åt Kaliber har han sett fall där poliser struntat i, eller glömt, att ta reda på telefonnummer till vittnen. Han har sett fall där brottsoffret lämnat konkreta tips om gärningsmannen, till exempel vilken klass personen går i, men som aldrig följts upp med förslagsvis ett enkelt samtal till rektorsexpeditionen. Och han t r o r att det är strukturen det är fel på, inte individerna, det finns en kultur och en jargong i organisationen.

- Vissa ärenden är skitärenden, som man säger, det är något som lärs in och blir en sanning, säger Stefan Holgersson. Men egentligen måste man bara reflektera. En individ, som kanske avfördas som hysterisk kan ju ha väldigt viktig information. Men polisorganisationen är inte uppbyggd för reflektion.

Polisen bekräftar

Pia Beijerstam har 25 år i polisyrket. Hon arbetar som närpolisbefäl i Nordstaden, i centrala Göteborg.

- Problemet är att det är alldeles för lite folk som åker radiobil idag, och det är alldeles för pressat schema. Jag önskar att det var som när jag böärjade, då kunde vi ta oss tid. Idag kan man stå på ett larm och ta upp anmälan och så ropar ledningscentralen och då gör man inget bra jobb, fast man vill göra det.

- Vad viktas tyngst av kvalitet och kvantitet, tycker du?

- Ja, det som syns är det som är på papper. Det märks.

Jämo skräms av mönstret

Jämställdhetsombudsmannen, JÄMO, Claes Borgström har ett långt yrkesliv som försvarsadvokat bakom sig. Han har sett de här orättvisorna tidigare, men inte svart på vitt, som i vår undersökning.

- Min absoluta reflektion direkt när jag ser det här är att mönstret går igen på ett så himla starkt sätt alltså. Det är fantastiskt tråkigt.

Claes Borgström tror att förklaringen heter diskriminering. Poliser diskriminerar vissa brottoffer.

- Fast det stora problemet är att det här gör man många gånger utan att riktigt förstå det själv. Man lever i det normsystem man är uppvuxen i, och där kommer man till korta om man är kvinna istället för man.

- Vem är ansvarig?

- Ja, det är ju en övergripande samhällsfråga i botten, men mer konkret är det ju de utredande myndigheterna.  Det handlar om utbildning, kunskap, attityder... och bakom förändringar på de här punkterna ligger naturligtvius ett ledningsansvar.

Rikspolischefen kommenterar

Rikspolischefen Stefan Strömberg säger att Kalibers granskning presenterar nya och oroande fakta.

- Ja, siffrorna och beskrivningen är helt ny för mig.

- Finns det några bakomliggande förhållanden som du kände på dig sedan tidigare?

- Nä, det ni redovisar är den bild jag har av frågan.

- Vad tycker du om det du ser nu?

- Ja, det är inte lätt att dra detaljerade slutsatser, men det pekar på en tendens som inte är bra. Alla ska ju behandlas lika och det förefaller som om det inte riktigt är på det sättet.

Rikspolisstyrelsen kommer nu att göra egna studier om detta, inom ramen för det pågående projektet om ”mängdbrott” som handlar just om hur polisanmälningar tas emot och behandlas. Slutsatser och riktlinjer från det projektet kan vara klara tidigast om ett år, men Stefan Strömberg hoppas att de olika polismyndigheterna redan nu tar till sig av kritiken och startar lokala arbeten för att förbättra hanteringen. Själv har han inget riktigt bra svar på frågan varför kvinnor och män, invandrare och svenskar, har olika stor framgång när de anmäler brott.

- Det går inte att blunda för att språksvårigheter kan vara ett problem, men skillnaderna mellan man och kvinna är svårare att sätta fingret på vad de kan bero på.

- Jämo säger ju att ”så här ser strukturell diskriminering ut”...

- Ja, så kan det förstås vara, men det måste vi identifiera nu: hur har det kunnat bli så här, och vad kan vi göra åt det.

Stefan Strömberg håller med Göteborgspolisen Pia Beijemar att andelen patrullerande poliser är för liten i förhållande till andelen med inre tjänst. Han vill ändra på det. Men det behöver inte betyda att äldre poliser tvingas ut i skiftarbete, säger han:

- Man kan ju också söka upp personer dagen efter, under lugna förhållanden, och hålla förhör. På så sätt kan man utnyttja även de som inte längre orkar arbeta med akuta utryckningar.

Stefan Strömberg tror också att ledningscentralerna skulle kunna planera arbetet annorlunda, så att poliserna på fältet inte tvingas lämna mitt i ett arbete för att kasta sig till nästa.

- Det finns en tendens att bryta i onödan, säger Rikspolischefen Stefan Strömberg. Man kan låta patrullerna slutföra arbetet på ett annat sätt än man gör idag.

Reportrar: Sophia Djiobaridis och Kristina Hedberg.

Research: Sandra Foresti

Mer!

I vår säsongsavslutning hösten -05 rapporterade vi om händelsutvecklingen på det här området:

Mars 2006: