Kosovoserber klämda mellan Belgrad och Pristina

På en stenmur på norrsidan av floden Ibar sitter studenterna Nikola Radojević och Dino Murić. Mellan sig har de varsin smartphone och ett paket cigaretter. De ser över mot sydsidan av floden.

– Det händer att de på andra sidan, albanerna, pekar finger åt oss på den här sidan, och säger saker. Det händer säkert från vår sida också, säger Dino Murić.

Själv är han serb, kosovoserb och har personligen inga problem med albanerna, kosovoalbanerna. Han har problem med Kosovo.

– Jag vill inte bo i något slags Kosovo, säger han som svar på min fråga om han vill bo i ett självständigt Kosovo, självständigt från Serbien.

– Jag vill härifrån. Det finns inga jobb, ingen framtid.

Över gågatan som leder upp från floden Ibar i norra Mitrovica hänger serbiska flaggor. På uteserveringarna betalar man sitt kaffe i dinarer, den serbiska valutan

Fast det här är inte Serbien. Det är Kosovo. Den tidigare serbiska provinsen vars självständighetssträvan ledde till ett krig som kostade tusentals människor livet i slutet av 1990-talet. Många är fortfarande försvunna. För tio år sedan bröt sig Kosovo loss från Serbien och utropade sin självständighet.

Kosovo har erkänts som ett självständigt land av bland annat USA och de flesta EU-länder men man har ingen plats i FN och i Serbien ser man fortfarande Kosovo som en del av sitt land. Av Kosovos omkring 1,9 miljoner invånare är de allra flesta albaner, kosovoalbaner. Den största minoritetsgruppen utgörs av serberna, kosovoserberna som främst bor häri norra Kosovo. De lever i något slags mellanting, mellan Kosovo och Serbien.

Ortopeden Dragiša Milović bär en vit rock över en blå tenniströja när han tar emot i den kala sjukhuskorridoren med väggar målade i ljus gult på sjukhuset som är hans arbetsplats sedan över 30 år. Då var Kosovo en del av Jugoslavien där huvudstaden hette Belgrad. Dragiša Milović får fortfarande sin lön från Belgrad, inte från Pristina som är Kosovos huvudstad.

– Du talar om Kosovo och Serbien som om två självständiga stater. Men för mig är Kosovo ingen självständig stat, säger Dragiša Milović, en av många kosovoserber som fotfarande tio år sedan självständighetsförklaringen inte erkänner Kosovo som ett eget land. Det är, enligt dem, en del av Serbien.

Både Kosovo och Serbien vill gå med i EU, men först, säger man i Bryssel, måste de båda parterna reda ut sitt förhållande och hur ska man göra det när den ena parten, Serbien, hävdar rätt till den andre, Kosovo som i sin tur skyr motparten som pesten. Frågan kompliceras ytterligare av att fem av EU:s medlemsländer inte heller erkänner Kosovo som ett självständigt land. Som Spanien, som i Kosovo ser sitt självständighetsivrande Katalonien. Spaniens ledning har till och med hotat med att inte närvara vid det toppmöte som EU ska hålla med de sex ansökarländerna på västra Balkan nu i veckan om Kosovo är där på samma villkor som de andra.

Mest i kläm sitter kanske den serbiska minoriteten i Kosovo.

– Vi lever i en slags konstant obestämdhet, det har vi gjort ända sedan kriget 1999, säger Dragiša Milovič som förutom att vara läkare också är politiker, i opposition till det parti, Serbiska listan, som styr i de serbdominerade delarna av Kosovo.

Han litar lika lite på dem som på de kosovoalbanska ledarna i Pristina.

– Bara den som är med i Serbiska listan kan skaffa jobb åt sina barn, utses till chef eller bli rektor för en skola. Många kosovoserber väljer istället att åka härifrån, säger Dragiša Milović. Hans egen son till exempel, nyutexaminerad läkare.

– Han säger att om han inte hittar ett arbete snart ger han sig i väg.

Men vart? Många kosovoserber saknar identitetshandlingar, giltiga i det Kosovo som styrs från Pristina. Istället har de serbiska pass, men inga fullvärdiga serbiska pass. Serber i Serbien kan med sina pass resa visumfritt inom EU, det går inte med ett kosovoserbiskt pass. Kosovo är det enda landet på västra Balkan som fortfarande inte beviljats visumfrihet med EU.

I Pristina, ungefär fyra mil söder om Mitrovica, säger Bekim Collaku, som är presidenten i Kosovo, Hashim Thacis närmaste man, att han är fullt medveten om kosovoserbernas trängda läge.

– De litar inte på Serbien men de litar inte på oss heller och de litar inte på det internationella samfundet, säger Bekim Collaku och lägger skulden för det parallellsamhälle som finns i norra Kosovo på Serbien.

– Serbien har spenderat miljoner, ja till och med miljarder euro på att upprätthålla den här situationen, säger Bekim Collaku och hävdar att det inte stämmer det som många serber i norra Kosovo säger; att det är regeringen i Pristina som inte är intresserade av att införliva kosovoserberna i sitt samhälle.

Och så här kommer det fortsätta att vara, säger Bekim Collaku, ända tills vi når en slutgiltig uppgörelse med Serbien. Fram till dess försöker Serbien hålla dörren öppen för plan B: att helt enkelt ta över norra Kosovo.

Ibland hettar det till i norra Kosovo. Som i mars i år när Marko Djurić släpades framåtböjd mellan två maskerade polismän ur Kosovos specialstyrka. Marko Djurić leder den serbiska regeringens Kosovodepartement. Nu, sa man i Pristina, hade han besökt norra Mitrovica utan tillstånd från Kosovos ledning och han kastades ut därifrån.

- Om Marko Djurić som i sin egenskap av chefsförhandlare kan behandlas på det sättet. Vad kan då vanliga serber i norra Kosovo vänta sig? undrar Igor Simić, parlamentsledamot i Kosovo för partiet Serbiska listan.

Förra året hettade det till när ett tåg avgick från Belgrad i Serbien mot Mitrovica i Kosovo med texten "Kosovo är Serbien" på tågvagnarna.

Under en bilresa mellan Pristina och Mitrovica säger Milica Andrić, som arbetar för minoriteters rättigheter i Kosovo, att vad som är bra i det dåliga är att den här typen av händelser aldrig uppstår på grund av vanliga kosovoserber eller kosovoalbaner. De uppstår på grund av politiker från båda sidor som av någon anledning anser sig tjäna på att hålla spänningarna från förr vid liv. Men vad som är extremt farligt, säger hon, är att det räcker med att en galning tar fram sitt vapen för att en händelse ska urarta och skapa en ny våldsspiral.

Milica Andrić ser just nu ingen väg ut ur den situation som råder men hon ser heller inget alternativ till att fortsätta försöken med att närma sig EU. Det skrämmer.

– Det finns inget alternativ. Det enda alternativet är en ny konflikt och krig, säger hon.

På stenmuren, nere vid floden Ibar, sitter studenterna Nikola Radojević och Dino Murić och drömmer sig bort. Kanske Kanada?

Dino säger att naturligtvis önskar han att det ska bli bättre, att han ska kunna stanna här men han håller det inte för troligt. Nikola sitter bredvid och skrattar.

– Jag skrattar för det är vad vi brukar skriva i våra universitetsarbeten, att en dag kommer allting att bli ok, men det är bara sarkasm, säger han.

Johanna Melén, Östeuropakorrespondent johanna.melen@sverigesradio.se