RECENSION - LITTERATUR

Förhöjd och stiliserad vardag i Linds nya diktsamling

3:53 min

Göteborgspoeten Jörgen Lind tilldelades Sveriges Radios lyrikpris 2015 för sista delen i pentalogin Rede – Vita kommun - nu kommer den nya diktsamlingen "Åtel". Lars Hermansson har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Författare: Jörgen Lind
Titel: Åtel

Det är en gåtfull titel. Åtel är ju de där högarna med äpplen, potatis eller morötter jägarna lägger ut i skogsbrynet för att locka ut villebråden. Men Jörgen Linds nya bok handlar knappast om jakt. Här finns inga jägare, inga gevär, bara denna åtel. ”Åtelkameran skannar av sin egen mardröm” står det på två ställen i boken. En åtelkamera är en kamera som registrerar djurens rörelser när jägaren inte är där.

Att det är åtelkameran som har mardrömmar och inte den frånvarande jägaren är på något vis typiskt för Jörgen Linds poesi. Skräcken och tomheten, skräcken för tomheten, tycks nedlagd i själva vår konstitution, oavsett namn och identiteter, nästan som en biologisk ofrånkomlighet. På flera ställen i boken, liksom i tidigare böcker, kallar Lind människan för ”en cellansamling”, och jag tror inte det är ironiskt menat.

Det är mycket som känns igen från tidigare böcker, inte bara ord som ”cellansamling, den ljusa boken, stavelseräckor”, eller platser och byggnader i Göteborg som St. Pauli kyrka och Redbergsgatan. Också själva skrivsättet, att foga ihop aningen disparata bilder och scener till en helhet som känns självklar i sin underlighet, som en obehaglig dröm, är med sedan tidigare. I själva verket kan jag inte se varför inte "Åtel" skulle kunna vara del 6 och alltså en fortsättning på diktboksviten "Rede". För det är fortfarande en boplats som beskrivs. Bokens första rader lyder: ”En man och en kvinna bygger sitt hus, bär in och sorterar, rör sig runt varandra i allt trängre cirklar”. Sedan kolliderar de och faller samman. Där börjar det omöjliga liv Jörgen Lind kartlägger i bok efter bok.

Det är en förhöjd, stiliserad vardag som gestaltas, ett samtida fattigsverige med hyreslängor och tiggare, ett jag som skriver, sorterar och bär ut sopor, interagerar med ett du, som ibland är en livspartner, ibland ett barn, ibland det skrivande jaget självt. De här flytande identiteterna bidrar till en känsla av allmängiltighet, som att vem som helst kan få plats i Jörgen Linds lilla kärnfamilj i sönderfall. Fast kanske inte en hen.

Påfallande ofta skriver Lind om män och kvinnor ”män och kvinnor står i portarna och väntar ut varandra” kan han skriva, eller: ”En man och en kvinna som skrapats ned till sand”. Jag antar att ordvalet kan bidra till känslan av allmängiltighet, om man tycker sig vara man eller kvinna. Något som också bidrar till dikternas öppenhet är den lösliga kronologin. Det finns ett starkt berättande drag i dikterna men tiden går liksom i spiral eller i en loop. Det är hela tiden liksom före och efter skilsmässan, krisen, sammanbrottet. När lugnet någon gång infinner sig är det alltid bedrägligt, så här:

Jag tvättar/ ansiktet,/leker med virvlarna i vattnet, lyfter/
handen och slår rakt in i mörkret.