Reportage om HIV-resistens i text

HIV-virus har blivit allt mer motståndskraftigt mot bromsmediciner. 10 procent av HIV-positiva personer i Afrika, Asien och Latinamerika bär på sådana virus. Bland barn i Afrika är det mer än hälften. Därför måste drabbade länder snabbt gå över till nya betydligt dyrare läkemedel. Annars riskerar dödstalen och antalet nysmittade öka med hundratusentals årligen och kostnaderna stiga med mångmiljardbelopp spår WHO.

På Kenyatta National Hospital, Nairobis största statliga sjukhus sitter HIV-positiva patienter och väntar på sin tur i väntrummet i den slitna korridoren.

Överläkare Sheila Eshiwani swishar in i undersökningsrummet i sin vita läkarrock och berättar att hon nu har en patient som verkar resistent mot alla bromsmediciner som finns på marknaden, så hon försöker desperat få med kvinnan i en forskningsstudie i Europa eller USA på någon ny tablettsort som kanske hjälper:

Problemen med HIV-virus som är resistent mot vanliga mediciner har funnits ett tag, säger Sheila Eshiwani.

Men eftersom det kostar flera tusen kronor per patient att testa mot vilka läkemedel så har sjukhuset inte haft råd att kontrollera särskilt många och därför vet hon inte omfattningen. Hon kan bara konstatera att mer än var tionde patient inte svarar bra på sin behandling, att virusnivåerna går att mäta i blodet efter flera månaders medicinering, när de borde vara nere på noll.

För 53-årige HIV-positiva Charles Odhiambo har medicineringen funkat klockrent i nära 15 år, tills han bytte läkemedel för att han fått insjukna kinder som biverkan av den typ han tog då.

När Charles Odhiambo började ta den nya kombinationsbehandlingen så gick virusmängden i blodet upp, men han vet inte om det berodde på att HIV-viruset var resistent mot läkemedlet för något test gjordes aldrig, läkaren bytte bara till en ny kombinationsmedicin.

Slarvar med medicinen gör jag inte, säger Charles Odhiambo eftersom jag vet att det leder till problem.

Det är hans jobb som anställd expertpatient att berätta för andra drabbade hur otroligt viktigt det är att ta sina tabletter varje dag vid samma tidpunkt och att inte dricka alkohol som kan förta effekten. Charles Odhiambo har numer en djup kunskap om HIV och när jag först möter honom, i vit sjukhusrock, med distingerade glasögon och renrakad hjässa så tror jag att han är överläkare han med.

Den som tar uppehåll med medicinerna så kallade drug holidays riskerar också att infekteras av andra stammar av HIV som är resistenta, förutom att moståndskraftiga virus som redan hunnit mutera i kroppen får en chans att föröka sig. Charles Odhiambo brukar förklara för med en liknelse.

Det räcker att vakterna på en bank bara tar en kort lunchpaus och lämnar kassorna obevakade några minuter för att rånare ska hinna slå till och förstöra vad som tagit åratal att bygga upp. Men när en medpatient har svårt att klara att ta sin medicin likt ett urverk, så handlar det sällan om bristande insikt, utan oftare om svåra biverkningar.

För Charles Odhiambo gav den första bromsmedicinen han prövade så extremt brännande smärta under fötterna att han bara stod ut en vecka, innan han kom tillbaka till sjukhuset och bad att få en annan sort. Men ännu värre är stigmat att någon ska få reda på att man är HIV-positiv. Trots att de allra flesta med HIV idag sannolikt kommer leva tills de blir riktigt gamla om de bara äter sina piller regelbundet och inte smittar. På swahili görs ingen skillnad mellan viruset och den dödliga följdsjukdomen AIDS.

Flera släktingar försköt Charles Odhiambo  när han av misstag avslöjade sin sjukdom för dem föt att han inte förstod vad doktorn menade när han sa att Charles Odhiambo hade få t-hjälparceller med cd4 receptorer i blodet. En kusin som var läkare svek, en moster som tog hand om hans små barn när han låg på sjukhus eftersom han är änkling, ville inte längre veta av barnen. Inte heller grannarna lät sina ungar leka med Charles Odhiambos barn.

Hela familjen behandlades som pestsmittade. Folk slutade ta i hand. Diskade hans kopp separat. HIV-skammen har lättat något med åren, men fortfarande är det många av hans medpatienter som undviker varandra på sjukhuset så att de inte riskerar att någon ska heja på på stan och avslöja dem säger Charles Odhiambo. För vissa är det också svårt att komma till kliniken för att de måste ta ledigt från jobbet och att chefen då kanske anar att de har HIV.

Vi har hittat två virusprover som inte svarar på någon av 19 möjliga läkemedel. Det lär komma fler sådana framöver tror professor Matilu Mwau som är forskningschef på Kenyas statliga medicinforskningsinstitut Kemri.

Fast situationen är ändå betydligt bättre för HIV än resistenta bakterier där några nya antibiotika inte verkar i sikte. Mot HIV forskas det hela tiden fram nya bromsmediciner, men sådant tar tid, en patient med superresistent HIV hinner sprida viruset vidare till andra och dö i väntan på nya piller varnar Matilu Mwau.

Hur stor andel av Kenyas 1,6 miljoner HIV-positiva som bär på resistenta virus vet han inte än. Det saknas medel för att köpa in de genavläsningsapparater som behövs och att anställa folk som kan göra labbjobbet. Varje år satsar Internationella biståndsgivare, främst USA, och Kenyas statsbudget miljardbelopp på HIV-mediciner i landet. Professor Matilu Mwau skulle bara behöva tio miljoner kronor årligen säger han för att få till resistenstestning av alla misstänkta fall.

Hans gissning är att det handlar om mellan fem till femton procent i snitt, men i vissa grupper är det betydligt högre. I en studie som professor Matilu Mwau lett på HIV-positiva flyktingar i norr så verkar inte medicinerna längre bita hos drygt 60 procent.

På drygt 40 procent av HIV-positiva kenyanska småbarn fungerade inte medicineringen och det drabbade dessutom var tredje tonårstjej. Men professor Matilu Mwau är ändå positiv till att Kenya ska klara FN-målet att stoppa spridningen helt av HIV inom 12 år, trots att han uppskattar att 400 000 HIV-positiva i landet inte ens vet om att de är smittade.

Professor Matilu Mwau oroar sig däremot för att Zimbabwe och Swaziland inte ska klara att stoppa sina epidemier, eller för den delen Östeuropa där antalet HIV-smittade ökar snabbt.

– Jag tror att HIV-resistens kommer att spela en allt större roll i epidemiutvecklingen om den inte motarbetas, säger professor Ravindra Gupta vid University College London som är en världsledande forskare på HIV-resistens och varnade för dagens situation redan för tio år sedan.

Professor Ravindra Guptas senaste sammanställning av HIV-resistens i mer än 60 länder visar att drygt tio procent av HIV-positiva patienter i Afrika bar på virus som var resistent mot åtminstone en grupp av bromsmediciner och att det var bara något lägre siffror i Latinamerika och Karibien.

Kenya, Sydafrika, Botswana och Brasilien har därför bestämt att en ny effektiv sorts HIV-läkemedel som heter dolutegravir och som hittills främst funnits i höginkomstländer ska börja ges till deras patienter med resistensproblem. De här låg- och medelinkomstländerna har dessutom lyckats förhandla ned priset kraftigt tillsammans med stora biståndsgivarna för att ha råd med satsningen.

Enligt professor Ravindra Gupta kommer det sannolikt dröja längre innan virus uppstår som är okänsliga för dolutegravirs effektiva mekanism, men om många patienter inte tar pillren som de ska så kommer det att bli resistens även mot dolutegravir i sinom tid.

På Kenyatta National Hospital dansar ett gäng HIV-positiva 20-åringar. Gruppen leds av 23-åringa Damaris Nyamweya som smittades med HIV under fosterlivet. Hon strålar och hennes afroflätor svänger i takt med musiken. Det här är en stödgrupp som pratar om sex, relationer, karriärtips och behandlingsråd medan de väntar på att få påfyllt med piller och testa sina virusnivåer i blodet.

Bromsmedicinerna som håller mig frisk är min största kärlek och bästa vän, inget får komma emellan, säger Damaris Nyamweya.

Därför är hon nu livrädd att hon också ska drabbas av motståndskraftiga virus. Men hon hoppas att forskare ska komma på sätt att lösa resistensproblematiken innan det är för sent.

Anna Mia Ekström är professor i global infektionsepidemiologi vid Karolinska institutet och forskar om HIV både i Sverige och Afrika. Hon anser att resistensfrågan är allvarlig därför att de nya läkemedlen man behöver ta till är mycket dyrare och det kommer vara svårt att ha råd med. Å andra sidan så har 70 procent av de som är HIV-positiva och medicinerar inget mätbart virus i kroppen så på de flesta fungerar läkemedlen väldigt bra.

De farhågor som funnits kring resistens ända sedan HIV-läkemedlen först kom till Afrika har fram tills nu varit överdrivna, men nu ser vi att resistensen ökar och det beror på stigma och att hälsosytemen inte klarar att leverera och att vissa läkemedelsformer inte är tillräckligt bra, säger professor Anna Mia Ekström.

Men hon är oroad över att medicinerna ofta fungerar så dåligt på HIV-positiva barn och att gravida kvinnor som får förebyggande medicin för att inte smitta sitt nyfödda barn har svårt att klara att ta sina piller dagligen under amning och då riskerar att smitta sina spädbarn med resistenta HIV-virus.

Anna Mia Ekström håller med professor Matilu Mwau att utvecklingen i Östeuropa är oroande, men är inte lika optimistisk att Kenya kommer att klara FNS mål at stopa epidemin till år 2030 eftersom landet själv bara står för ca 15 procent av HIV-budgeten, resten står internationella biståndsgivare för och de medlen minskar nu.

Anna Mia Ekström har forskat om hur det är att vara HIV-positiv i Sverige också, och ser samma problem med stigma i Sverige som i Kenya, men att svenskar i gemen ofta har sämre kunskap om de de nya medicinerna nästan helt trycker ned HIV-viruset så att man kan leva ett normalångt liv, inte bli sjuk, få friska barn och inte smitta sin partner.

Ett exempel på lyckade projekt hon vill framhålla där man lyckats få tonåringar med HIV att ta sin medicin varje dag är i samarbete med Desmond Tutus stiftelse i Kapstaden där man kör ut bussar i kåkstäderna där man kan ladda sin mobil, få håret flätat, tanka ned musik och fika, förutom ett HIV-test och fylla på sin medicin.

Professor Anna Mia Ekström säger att det behövs innovativa personer som vågar och får resurser att testa nya idéer för att vinna kampen mot HIV, men det finns det och hon är därför optimistisk.

Johan Bergendorff
johan.bergendorff@sr.se