RECENSION - LITTERATUR

Skört och känslosamt i Ellen Greiders debut "Lunchbox"

3:09 min

Serietecknaren Ellen Greider är född 1995 och uppvuxen i Årsta utanför Stockholm. Hon är utbildad vid serieskolan i Malmö och nu debuterar hon med den självbiografiska serieromanen Lunchbox. Kulturredaktionens kritiker Hanna Jedvik har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Grenre: serier
Upphovsperson:
Ellen Greider
Titel:
Lunchbox

”Jag vill vara en kille med smink. En tjej med smink är bara en tjej”, säger det unga berättarjaget i Ellen Greiders serieroman "Lunchbox". Fast jag tror faktiskt att jag måste uttala titeln på engelska. Lunchbox. För det är nämligen också titeln på en låt av den amerikanska industrirockaren Marilyn Manson, som dessutom är den som huvudpersonen pratar med i smyg när hon funderar över vem hon egentligen ska vara när hon börjar på en helt ny skola i årskurs sju. Den stora idolen talar om att en tjej med alldeles för mycket smink kan vara nog så iögonfallande.

På så sätt formas berättarjagets nya identitet med svart spretigt hår, kajal runt ögonen och stora grova kängor. Och detta i en tid när EMO är både ett skällsord och en viktig subkultur, även om klädstilen heter fashion core konstaterar den missförstådda tonåringen i boken tyst.

Ellen Greider låter "Lunchbox" utspela sig på mitten av 2000-talet när Bilddagboken är det internetforum där många tonåringar hänger, där chattandet går på MSN och det är inne att vara alternativ. För den som likt Ellen Greider är född på mitten av nittiotalet är "Lunchbox" en äkta nostalgitripp. För oss andra blir snarare en personlig berättelse om hur är det är att vara ung, osäker och sökande. Och om att få bekräftelse från en främling över datorns webbkamera och hur påtagligt det svarta mörkret tränger sig på när utpressningen om att sprida de avklädda bilderna och filmerna tar vid. Oron och ängsligheten går att ta på i Ellen Greiders avskalade svartvita och ömsinta bilder.

Sällan har livet som tonåring gestaltats med en så påtaglig skörhet som här. Den osäkra hållningen, en trevande hoppfullhet när nya vänskapsband skapas och den totala upplösningen av konturerna när ångesten tar över. Med en sådan känsla för bild, form och text kan man förlåta att den mest spännande tråden aldrig följs hela vägen ut. Kanske i nästa bok, hoppas jag.