Ulrika Björkstén: En naturlig rättighet

5:02 min

Vetenskapsradions Ulrika Björkstén om när gränsen mellan människa och natur suddas ut.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

I veckan berättade vi i Vetandets värld om en flod i Nya Zeeland som blivit en juridisk person. Reportern Jenny Berntsson Djurvall hade besökt floden Whanganui som sedan ett år tillbaka har egna juridiska rättigheter.

På Nya Zeeland har det här sättet att formulera flodens status tagit sitt avstamp i maoriernas traditionella syn på naturen, där vattnet och markerna har ett värde i sig själva, inte primärt som leverantörer till oss människor.

Men liknande initiativ tas nu på flera andra håll i världen. För några veckor sedan beslöt högsta domstolen i Colombia att landets del av Amazonas ska bli en juridisk person, i Australien finns en rörelse för att ge Stora Barriärrevet egna rättigheter och i Sverige diskuteras liknande initiativ bland annat av politiker i sametinget.

Ur juridisk synvinkel är det här sättet att betrakta naturen egentligen inte konstigare än att också ett aktiebolag är en juridisk person, vars rättigheter och skyldigheter regleras i lag. 

Precis som företagets talan förs av styrelse och företagsledning, har också floden Whanganui fått talespersoner som har juridisk rätt att föra dess talan. Men samtidigt innebär de här initiativen ett radikalt nytt sätt att betrakta naturen, nämligen som människans jämlike. Och tar man den tanken på allvar får det förstås långtgående konsekvenser – på flera sätt.

Den franske sociologen och filosofen Bruno Latour hör till dem som menar att vi helt måste tänka bort gränsen mellan människa och natur. I och med vårt inträde i antropocen, en omstridd men vitt accepterad benämning på vår tidsålder, har människans påverkan blivit så stor att vi nu är en dominerande naturkraft.

Därför är det återigen uppenbart att vi är en integrerad del av naturen – vi och den är ett. Enligt Latour är själva ordet natur allt för belastat av modernitetens försök att separera människa från natur, för att överhuvud taget längre vara användbart. Ordet för ofrånkomligt tanken fel, menar han.

I höstas kom han med boken Facing Gaia, där han föreslår just ordet gaia som ersättning för ordet natur. Detta för att markera en ny syn på vår plats i världen, sida vid sida med icke-mänskliga aktörer som djur, floder och skogar. Nu är ju begreppet gaia också hårt belastat av inte minst New Age-rörelsens användning, men Latour menar ändå att det bättre beskriver oss och vår omgivning än vad ord som människa och natur kan göra.

Men oavsett vilket begrepp vi använder och hur vi definierar orden och vår plats i tillvaron, så går det ju inte att komma ifrån att det bara är människor som kan tala i ett mänskligt samhälle. Något annat språk är ju svårt att förstå.

Så vem kan uttolka skogen och floden? För att inte tala om luften och haven? Latour menar att det är forskarna.

Att vara vetenskapare innebär att vara tingens uttolkare och talesperson och därför måste forskare se sig själva som aktivister, säger Latour, även om de aldrig kommer att kunna ge entydiga svar eller tala med en röst.

Huvudsaken är att ekosystemets beståndsdelar betraktas som aktörer, vars röster har lika stor rätt att höras som de mänskliga medborgarnas. I slutänden handlar det hela om staternas och det politiska systemets existensberättigande, anser Latour.

Statens avtal med medborgarna är att ge dem skydd, att undvika anarki och ett allas krig mot alla. I en tid där människa och natur återigen flyter ihop, kan staten inte längre upprätthålla sitt åtagande, med mindre än att även icke-mänskliga aktörer ges ett slags medborgarrätt.

 Tycker du att det här låter snårigt? Ja, enkelt är det sannerligen inte, så själv ser jag fram emot att höra denna veckas avsnitt av Filosofiska rummet i P1 där frågan förs vidare i ett samtal mellan filosofi, ekologi och juridik.