Ulrika Knutson krönika om Röda armén på Landsort
I veckan reste jag i en tidsmaskin. 18 meter rakt ner i berget. Det var på ön Landsort i Östersjön, utanför Nynäshamn, och resan gick till 70-talet, till Kalla kriget och till en helt annan värld.
Där i berget ligger nämligen Batteri Landsort, Kustartilleri 12/70 ERSTA - som står för Ersättning Tungt Artilleri.
Bara eldröret sticker upp av den enorma kanonen från Bofors, som kunde slunga en tung granat varannan sekund, med en räckvidd på tre mil.
25 värnpliktiga soldater vaktade kanonen under ledning av två sergeanter. Deras sängar står fortfarande bäddade, med reglementsenligt kyskt dragna lakan. I deras kök finns havregryn och konserver, ett kök i sjuttiotalets modefärger brunt, brandgult och grönt.
När batteriet invigdes 1977 var detta top of the line-teknologi som satte skräck i ryssarna. De visste var kanonen låg, och att den var bra, men inte hur bra den var. De fick sväva i ovisshet tills hela kanonberget blev statligt byggnadsminne för några år sedan. Och några av de kunnigaste och mest nyfikna besökarna är just pensionerade officerare i Röda armén, som äntligen får komma till det förbjudna Landsort och se underverket med egna ögon.
Det som imponerade mest på de ryska besökarna, berättar major Kriisa som guidar i berget, var att Landsortsborna också skulle tas emot i militärens skyddsrum, om Hesa Fredrik skrek. Besynnerligt, tyckte ryssarna. Civilister stod inte så högt i kurs i Röda armén.
Om man vill få en bild av det svenska försvarets förändring, då är det till Landsort man ska åka. Åren innan batteriet byggdes hade Sverige en av världens största försvarsbudgetar per capita. 3 procent av BNP. Idag är vi nere runt 1 procent. Vi har en tredjedels försvar kvar, mest luftvärn.
Och vi vet varför. Kalla kriget tog slut, och då var det bara slöseri att underhålla batteriet på Landsort med killar och konserver. Idag är all denna militära toppteknologi helt värdelös. Ryssarna, eller den som vill, skulle krossa den fantastiska kanonen med en enda robot. Idag behövs mobila pjäser, som skjuter först och smiter iväg sedan.
Just hemkommen från tidsmaskinen på Landsort ser jag broschyren på hallmattan. Om kriget kommer. Om krisen kommer. Det är nästan rörande. Ha mjukost och fruktkräm hemma, det doftar femtiotal, filtar och tändstickor, fyrtiotal, och så rådet att lyssna på Sveriges Radio P4 – en gammal Public service-kramare faller i gråt.
Nej, jag ironiserar inte över krigsbroschyren. Jag förstår den. 40 procent av svenskarna har ingen aning om hur man förbereder sig för en kris. Det är nog bra att ha färskvatten och filtar hemma. Om krisen kommer.
Men när försvarsminister Hultqvist skryter med att civilförsvaret får en dryg miljard extra så är det en spott i havet. Ge pengarna till brandförsvaret i stället, där gör de mer nytta en sommar som denna. Brandfaran fortsatt mycket stor i skog och mark.
Nej, jag ironiserar inte. Men resan till Landsort övertygar om att vi inte har något tydligt försvar längre, för att vi inte vet hur kriget kommer, eller hur det ser ut, om det kommer. Men en sak är jag säker på. De gamla officerarna ur Röda armén, som beundrade kanonen på Landsort, identifierar sig knappast med dagens ryska kryptokommandon. De som rör sig i Armenien, Georgien och Ukraina. Den svenska kusten verkar inte vara deras främsta mål just nu. De är mer intresserade av att trakassera sina egna människorättsaktivister, journalister och oppositionella.
Röda arméns veteraner från kalla krigets dagar tittar ner på sina stålskodda tåhättor och skäms.
