Kulturkrönikan: En kulturskandal!

4:28 min

Vad är en kulturskandal? Just i år finns anledning att fundera på det, menar Mårten Arndtzén i veckans kulturkrönika.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

2018 lär gå till historien som den stora kulturskandalens år.

Det har varit exceptionellt. Under april gick det knappt en dag utan nya skandalnyheter här i radion. Om kvällarna stod kulturredaktörerna på rad i Aktuelltstudion.

I tisdags var det dags igen, när kulturprofilen åtalades för två fall av våldtäkt.

Sexuellt våld, intriger och kunglig glans: som skandal har den allt. Men kanske inte så mycket kultur?

Okej, ett litteraturpris med kunglig glans ställdes in och en - i vissa kretsar - uppskattad kulturscen fick stänga.

Men priset kommer att delas ut igen, och det kommer nya kulturscener. Var så säker.

Kulturen är ju robustare än oss skröpliga varelser som för ögonblicket förvaltar den.

Ett exempel på det fick vi härom veckan, då P4 Extra avslöjade att vår störste museiman genom tiderna, Pontus Hultén, knyckt med sig fyra skisser av Marcel Duchamp från ett museum i USA på 1960-talet.

En pinsamhet som riskerar att skymma hans gärning, kan man tycka.

Men skisserna är, å andra sidan, ett slags monteringsanvisningar till en skulptur som nu finns i Moderna museets samling, som certifierad - alltså av konstnären godkänd - kopia. En del av vår offentliga konstskatt och vårt gemensamma kulturarv, som kanske inte hade funnits där utan Pontus Hulténs långa fingrar?

En liten kulturskandal, således, som ser annorlunda ut ur kulturens längre perspektiv än ur juridikens, och moralens, lite närsyntare. Det är intressant. Besvärar man sig med detaljerna är den dessutom konsthistoriskt bildande.

Men inga kulturredaktörer i Aktuelltstudion, den här gången. Inte ens en liten notis, i någon enda liten dagstidning. Ingen som radions pressarkiv prenumererar på, i varje fall.

En annan kulturskandal som tidningarna inte brytt sig om är evakueringen av Einar Hylanders miljöbygge i Stockholm. Ett allkonstverk på 57 kvadratmeter, inrymt på bottenvåningen till ett gårdshus på Östermalm, där Hylander spenderade sina sista år med att förfärdiga sitt livsverk.

Ett hem som är helt igenom konstverk, handgjort in i minsta detalj. Säreget, vackert, gripande. Unikt.

På onsdag ges de sista, fullbokade visningarna. Sedan ska konsten omvandlas till bostadsrätt och säljas. Enskildheter kan säkert räddas, men helheten går oåterkallerligen förlorad. Evakueringen påbörjas i augusti och ska vara klar innan utgången av september.

En kulturskandal som jag har svårt att finna något som helst försonande med. I synnerhet inte ur kulturens längre perspektiv.

Vid sidan av denna redaktions bevakning har det skrivits en notis, införd i några sydsvenska tidningar, om detta. Och tre meningar i tidskriften Arkitektur.

Varför? Kanske för att Hylanders konst och livsöde - som vit man ur borgerskapet - inte klickar i någon av de, just nu, heta frågorna om kön, identitet och makt (någon kunglig glans har den inte heller). I så fall har kulturdebatten blivit fördummande och samtiden ett annat ord för glömska.

Men den kulturskandalen kommer ingen att kommentera i Aktuellt.