Sverige får kritik för dammbygge i Colombia

14 min
  • Igår valdes Iván Duque till Colombias nye president och en av de frågorna han akut måste ta sig an är krisen kring det stora dammbygget Hidroituango i norra delen av landet.
  • Dammen som byggts i den stora Caucafloden hotar nu att brista och tusentals människor har evakuerats.
  • Vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin reste till Hidroituango.

Samtidigt har dammbyggets motståndare hotats och mördats. Flera svenska företag har sålt maskiner och fordon till bygget, och colombianska människorättsaktivister anklagar dem för att bära en del av ansvaret.

Taxichauffören blir chockad när vi närmar oss det som en gång var en flod.

– Herregud vad vattnet har stigit, säger han, och lämnar mig där vägen plötsligt tar slut. För att komma fram till byn Ituango får jag ta en båt till andra sidan dammen.

Mannen bredvid mig i båten visar var vägen tidigare gick, över en bro som nu ligger under vatten. Vattnet i floden Cauca har stigit 280 meter på bara några veckor, eftersom dammen plötsligt fylldes upp innan den var färdigbyggd. Varför det blev så vet ingen med säkerhet. Ruby Estela Posada vaknade av att hennes hus vid flodkanten fyllts av vatten.

– Floden blev högre och högre för varje timme. Vi klättrade upp för bergssidan, men vattnet fortsatte stiga. Vi hade en vit trasa som vi viftade med, det var så Röda Korset hittade oss efter fyra dygn, säger Ruby Estela Posada.

Hon har bott hela sitt liv vid Cauca-floden, levt på fiske och att vaska guld. Hon visar mig träbrickan hon använder för att sålla ut guldkornen. Vi träffas i en idrottshall i byn Ituango, dit drabbade evakuerats. Men det är inte första gången dammbygget tvingar Ruby Estela att flytta.

– Det började i slutet på 90-talet, när ex-presidenten och högerledaren Álvaro Uribe var guvernör här i delstaten Antioquia. Han skickade ut paramilitära grupper för att tvångsförflytta oss, de rensade markerna längs floden genom hot och mord, så att dammbygget kunde sätta igång, hävdar Ruby Estela.

Álvaro Uribe är den politiske gudfadern till Iván Duque, som igår valdes till Colombias nye president. Uribe har under många år anklagats och utretts för samröre med paramilitärer och narkotikakarteller, men har alltid tillbakavisat anklagelserna. Ruby Estela hävdar att det statliga företaget som bygger dammen, EPM, använder sig av samma metoder idag. 

– Olika väpnade grupper skrämmer befolkningen längs floden att lämna sina hem, och hotar oss som är motståndare till dammbygget, säger Ruby Estela, som inte längre vet vad hon ska leva av. Dammbygget har gjort att fiskarna dött, och vattnet är för grumligt för att vaska guld. Hon ursäktar sig och springer iväg till den improviserade eldstaden utanför idrottshallen, där de evakuerade lagar middag.

En av dem som upplevt hoten är Julia. Hon heter egentligen något annat. 

– Min man mördades för en månad sen, han var nere i byn Puerto Valdivia, inte långt från dammbygget, säger Julia, och tar fram polisanmälan och dödsattesten ur en sopsäck med saker hon fått med sig från hemmet. Parets 12 barn bor just nu hos släktingar. Både Julia och hennes man var aktiva i miljöorganisationen Rios Vivos, som motsatt sig dammen ända sen den började byggas.

– Ledaren i vår by sa att om vi gick med i Rios Vivos så skulle vi inte få någon hjälp alls, han förbjöd oss att hålla möten i kommunhuset och hotade de som protesterade mot dammen. I byn säger folk att alla aktiva i Rios Vivos kommer dö, säger Julia, som nu fruktar för sitt och sina barns liv.

4 personer som var aktiva i miljöorganisationen Rios Vivos har mördats sen dammbygget Hidroituango inleddes. Två av dem den senaste månaden, strax innan floden började stiga och katastrofen var ett faktum. Ingen har gripits för morden, som knappt uppmärksammats i colombiansk media.

– Jag litar inte på de nationella medierna. De berättar inte sanningen om dammbygget, släpper inte fram någon kritik mot projektet, säger bara det som företaget EPM vill att de ska säga, säger Ruby Estela Posada, som serverar ris med mjölk till evakuerade som radat upp sig i idrottshallen.

– Det har gått en månad sen vattnet i floden började stiga och dammen fylldes, och vi har fortfarande inte fått någon trovärdig förklaring till varför. EPM säger att tunneln som användes för att avleda floden blockerades av ett jordskred. Men flera arbetare på dammbygget har sagt till mig att de började fylla upp dammen med mening, säger Ruby Estela Posada. 

EPM har varit restriktiva med information. Det man vet med säkerhet är att en tunnel rasade ihop efter ett jordskred den 30 april, och att andra avledningstunnlar medvetet stängts igen. Vattnet började stiga och dammen fylldes innan muren som skulle hålla emot den var färdigbyggd. Tusentals människor evakuerades eftersom dammen nu riskerar att brista. EPM har tvingats översvämma hela maskinparken för att minska trycket. Och det är där Sverige kommer in i bilden. För flera av maskinerna är svenska.

– Tunnlarna byggdes med svenska maskiner. Både Scania och Atlas Copco har tidigare skickat personal till dammbygget, säger Isabel Zulueta. Hon är ledare för miljöorganisationen Rios Vivos, och när vi ses i Bogotá har hon precis kommit tillbaka från en resa i flera europiska länder, däribland Sverige. Hon har försökt uppmärksamma både företagen och den svenska regeringen på morden på miljöaktivister och dammbyggets konsekvenser för djur och natur.

– Svenska regeringen säger att de står upp för mänskliga rättigheter, men samtidigt har de stöttat svenska företag som fått miljonkontrakt med EPM, trots att organisationen Swedwatch redan för flera år sen varnade för hoten mot oss miljöaktivister, säger Isabel Zulueta. Hon har livvakter dygnet runt och har fått flera dödshot.

– Jag kan inte bevisa att EPM ligger bakom hoten och morden på mina fyra aktivistkollegor. Men det är helt klart att de gynnas av att människor känner rädsla och inte vågar opponera sig mot dammen, säger Isabel Zulueta. Hon är övertygad om att dammen fylldes upp med mening. 

– Ett av våra argument mot dammen har hela tiden varit att hundratals kvarlevor kan ligga på flodens botten. Paramilitärerna slängde många av sina offer i floden under utrensningarna och terrorn på 90- och 00-talet. 159 kroppar har hittats, men vi tror att det finns många fler, säger Isabel Zulueta.

Efter hennes senaste resa skickade en grupp europaparlamentariker brev till den colombianska regeringen för att uppmana dem att vänta med att fylla upp dammen tills en ordentlig utgrävning gjorts.

– EPM fick bråttom när de fick brev från inte bara EU utan även andra internationella organisationer. Under ett möte sa EPM till oss: ”Dammen kan inte försenas, vi måste börja generera energi för att finansiera projektet. Vi kan inte förlora pengar på grund av döda”, säger Isabel Zulueta.

– Nej nej. Vi ville absolut inte fylla dammen i förtid. Att det hände berodde på att den enda tunneln som fortfarande fungerade rasade ihop. Vi gjorde inget fel, det var naturens fel, säger Carlos Alberto Solano, som sitter i ledningsgruppen för EPM. Vi ses på ett hotell i Bogotá, Carlos Alberto har fem minuter över mellan två möten. Teorin om att EPM kände sig pressade av kraven på utgrävningar i floden avvisar han bestämt.

– Det där brevet hade bara skrivits under av en minoritet EU-parlamentariker som uppenbart blivit vilseledda, säger Carlos Alberto Solano.

Han säger att varken den svenska regeringen, ambassaden eller de svenska leverantörerna tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i samband med dammbygget, och utesluter inte att EPM kommer köpa fler maskiner från svenskarna eftersom delar av den nu översvämmade maskinparken kan behöva ersättas. Jag frågar om morden på de fyra miljöaktivisterna.

– Majoriteten av de lokala ledarna i närheten av dammbygget stödjer projektet. Rios Vivos utgör en minoritet, men jag håller inte med om att vi skulle tjäna på att deras medlemmar mördas, och vi har absolut inte använt väpnade grupper för att skrämma eller tvångsförflytta människor, säger Carlos Alberto Solano, som betonar att EPM finansierat både vägar och idrottsanläggningar i byarna kring dammen. 

Bakom ett hörn står några män vid en flakbil, i den annars helt övergivna byn Puerto Valdivia. Aldemar Cantillo och tre av hans söner har hämtat sin spis, tvättmaskin och flera säckar majs från gården en bit upp längs floden. Aldemar tror inte att han någonsin kan återvända hem igen.

– Hur ska vi kunna återvända? Vi kan inte leva med den ständiga rädslan för att dammen brister. Jag litar inte längre på EPM. De sa att Puerto Valdivia inte skulle drabbas negativt av dammbygget, att det skulle skänka utveckling till byn. Istället gav dom oss en stor tragedi, säger Aldemar och pekar mot flodkanten, där vattenmassorna för några veckor sedan rev med sig hus, vägar och en robust järnbro.

När vattnet plötsligt steg tvingades Aldemar och hans barn lämna gården han började bygga för 14 år sedan, när han kom hit som flykting undan kriget.

– När två av mina bröder mördades av paramilitärer flydde jag från mitt hem och bosatte mig här, och nu tvingas jag fly igen, det gör ont, det har varit lång kamp för att bygga upp ett nytt liv, säger Aldemar, och gömmer ansiktet i armen. 

Tills vidare bor familjen i ett evakueringshem i en närliggande stad, men matlådan som EPM ger räcker inte, så på kvällarna säljer Aldemar grillad majs på gatan.

Aldemars söner viskar att det håller på att bli mörkt, de måste åka nu, men Aldemar vill ta upp mobilen för att visa mig bilder på gården och odlingarna.

– Nu är vi plötsligt internflyktingar igen, utan hem, utan arbete. EPM har stulit mina drömmar, drömmarna jag hade för mig och min familj, säger Aldemar Cantillo.