RECENSION – LITTERATUR

Vacker skildring av hur mörkret sakta lägger sig över Europa

3:45 min

"Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll". Så heter Volker Weidermanns bok om författare och journalister i exil i Oostende.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll"
Författare: Volker Weiderman
Översättning: Per Lennart Månsson

Volker Weidermann är till vardags litteraturredaktör på Frankfurter Allgemeine Zeitung och har tidigare skrivit en rad biografier, mest uppmärksammad för sin bok om Max Frisch. "Oostende 1936" har också författare i centrum, nämligen de båda österrikarna Joseph Roth och Stefan Zweig som träffades där sommaren 1936.

Det är svårt att föreställa sig den belgiska staden Oostendes dragningskraft denna sommar 1936, då det mörknar i Europa men det fortfarande är något år tills natten kommer för att stanna länge, länge. Stefan Zweig som är en av Weidermanns huvudpersoner, han var här redan 1914 just när första världskriget bröt ut, han har beskrivit i "Världen av i går" hur den lata stämningen avbröts av hotet om krig och hur han kom med det sista överfulla tåget den 30 juli 1914.

Och det var hit de litterära stjärnorna från Österrike och Tyskland sökte sig. Lite kantstötta, någras glans hade falnat, andra sökte inspiration för att kunna lysa upp himlen en gång till, världsläget till trots. Stefan Zweig och Joseph Roth står i centrum. Två österrikiska judar, två hyllade författare, två vänner och två diametralt olika levnadsöden.

Zweig, uppvuxen i en välbärgad familj hade tagit del av sekelskiftets Wiens alla håvor, han kände tidigt alla som var något att räkna med och han lästes och hyllades över hela världen för sin skrivkonst. Roth är drinkaren vars storhetstid med romaner som "Radetzkymarschen" och "Job" är bakom honom. Hans rötter är östjudens med allt vad det innebär av stigma och fördomar. Östjudarna sågs kollektivt som fattiga, alltför troende och alltför ålderdomligt klädda. Zweig föraktar allt i det fattiga öst där judar fortfarande bor i små schtetels, byar, och lever ett traditionellt liv. Zweig lever för modernismen och dess kultur men han älskar också sin bror Joseph Roth, som han kallar honom.

Weidermanns tunna bok ger mig till att börja med onda aningar, den känns lite sirligt sentimental. Ska det bli ännu en fascinerande uppräkning av författare som super, dricker kaffe, grälar och byter fruar alltmedan politiken mer och mer liknar en snara som dras åt.

Och här flimrar de förbi, alla som flytt barbariet i Tyskland och som fruktar att det kommer till Österrike där än så länge enpartisystemet inte har gett sig på judarna.

Men jag läser vidare och långsamt släpper jag garden. Det här är en underbar bok om omöjlig vänskap, om alkoholistens kärlek till flaskan, om utopisternas kärlek till revolutionerna och om melankolikernas till dikterna och till deras författare.

Vad ska de ta sig för, Zweig, Roth, Irmgard Keun, Egon Erwin Kisch, Ernst Toller och alla andra som kom till Oostende denna sommar? De lever i något som både kan ses som den sista förnekelsen, och den sista möjligheten till hopp. Vissa isande insiktsfulla, andra överslätande hoppfulla. Volker Wiedermann har skrivit en bok som suveränt översatt till svenska av Per Lennart Månsson tar med oss till en av de sista stunderna av hopp just innan mörkret slutligen föll.