Lördag 23 juni 2018

Fågelsånglektion #18: Vaktel, kornknarr, morkulla, nattskärra, gräshoppsångare, flodsångare och vassångare

6:45 min

Försommarnatten har sin alldeles egen uppsättning av fågelröster. Här är sju arter som man kan höra ända fram i midsommartid.

Vi börjar med två som hör till jordbruksmarker, mest i södra Sverige.
Vakteln är en pytteliten hönsfågel som trots sin ringa kropp ändå hörs ganska väl när den sätter igång att låta i sin mycket bestämda snärtiga rytm, alltid trestavigt såhär: Twitt twiditt. En gång i sekunden ungefär, och detta upprepas några gånger, ett halvdussin kanske. Sen är det tyst en stund innan den sätter igång igen. Twitt twiditt, twitt twiditt, twitt twiditt ... Lite resårbandssnärtigt.
Kornknarren upphäver också sin stämma taktfast, i samma tempo ungefär, men låter helt annorlunda. Det envisa, hesa raspandet i nån sorts ihärdig tvåtakt, kan nog inte förväxlas med nåt annat. Man förstår varför den har fått det vetenskapliga namnet Crex crex! Ja och det svenska namnet kornknarr också för den delen.
Flyttar vi oss in i skogen så är nog den mest välkända nattliga rösten morkullan, som har för vana att flyga strax över trädtopparna under kväll och natt, varv efter varv, och växla mellan de två delarna av lätet: det knarriga som låter som en korsning mellan en snuvig anka och fotsteg i osmorda kängor (ort ort ort) och det snärtiga vassa (knisp). Det här är väl den av de när skygga nattfåglarna som man ändå faktiskt ganska ofta får syn på just på grund av de här uppvisningsflygningarna över skogen, när fågeln avtecknar sig i silhuett mot den ljusa sommarnattshimlen.
Nattskärran är en skogsart som inte visar sig öppet på det där viset. Den gillar lite glesare tallskogar där den sitter och surrar i timtal såhär, med lite skiften fram och tillbaka i resonans, som mellan två olika växlar. 
 
Från den surrande nattskärran till tre surrande småfåglar som hörs i anslutning till mer eller mindre fuktiga miljöer, fågelsjöar till exempel. Och nu skruvas svårighetsgraden upp: Gräshoppssångare, flodsångare och vassångare är tre brunbeiga, oansenliga och mycket sällan sedda småfåglar. Och de är mer eller mindre ovanliga allihopa, så det här är på gränsen till överkurs. Men de låter väldigt fascinerande så de är värda ett försök ändå.
Den vanligaste av dem är gräshoppssångaren, den gillar öppen mark med lite oborstad växtlighet, gärna nära sjöar i slättbygderna, men inte nödvändigtvis. Jag har hört dem sjunga i urtrista energiskogar också.
Sången är ett ganska rent och distinkt surrande som bara pågår och pågår. Nån har jämfört med hur en gammal mekanisk väckarklocka låter om man dämpar ljudet av kläppen. Den kan också ge associationer till en mycket liten och mycket snabbt vevad fiskerulle. 
Att den heter gräshoppssångare är lite olyckligt , för det finns en släkting som låter ännu mer som en gräshoppa eller vårtbitare, och det är flodsångaren. Den här sällsynta doldisen hör man i lite slyig och träskig skog nära vatten. Och visst låter den som en jättevårtbitare. Den byter tempo lite ibland, det låter inte precis likadant hela tiden, ibland går det såpass långsamt att man faktiskt urskiljer de enskilda stavelerna rätt bra. 
Och slutligen vassångare. som gärna sitter just i stora vassar runt fågelsjöar och surrar på ett sätt som påminner väldigt mycket om gräshoppssångaren, men surret är lite tätare och lite torrare och lite mer insektslikt.

Fågelsångpedagog: Mats Ottosson