Lärdomar från Yellowstone – är det bättre att låta skogen brinna?

De stora skogsbränderna som har härjat i över två veckor har börjat avta. Omfattande räddningsinsatser med enorma resurser har satts in under släckningsarbetet. Hundratals brandmän från Sverige och utomlands trotsar tappert de svåra förhållandena för att tukta lågorna.

Men är användningen av resurser rimlig och borde bränderna ens släckas? Rickard Hansen, brandingenjör och handläggare på Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, är tveksam. Ekots reporter jämför strategier som används för att bekämpa skogsbränderna här med tidigare lärdomar från USA.

– Försöker man stoppa en brand när det är så extrema förhållanden så riskerar man att bara att trötta ut personalen och slita på resurserna, säger han.

För 30 år sedan, 1988, brann nationalparken Yellowstone i USA. Inför sommaren gällde den då nya principen att låta bränder i nationalparker ha sin gång. Man hade sett stora ekologiska vinster i skogar som med jämna mellanrum får brinna.

Sommaren var extremt torr det året och blixtnedslag och mänsklig oaktsamhet gjorde att det började brinna på flera håll i Yellowstone.

Parkmyndigheterna höll till en början på principen att vara sparsam med släckningsarbetet och lät elden löpa. Den spred sig snabbt och snart väcktes protester bland oroliga amerikaner.

– Folk började känna att "Herregud, hela Yellowstone brinner ju upp!". Då började man bekämpa den och sen tillbringade man i stort sett hela sommaren med att försöka få stopp på den, med flygplan, helikoptrar och brandmän. Enorma resurser sattes in, säger Rickard Hansen, handläggare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som bland annat jobbat med att släcka skogsbränder i USA.

Totalt brann över 320.000 hektar skog i Yellowstone. Som mest arbetade 10.000 brandmän samtidigt med släckningen. De enorma, och ofta hopplösa, räddningsinsatserna gjorde att många brandmän körde slut på sig själva.

– Jag kom till USA som volontär 1989, året efter Yellowstone. De anställde mig som brandman direkt. Efter bränderna var det nämligen enormt många brandmän som helt enkelt fick nog och vägrade därefter att bekämpa bränder, säger Rickard Hansen.

Notan landade till slut på 120 miljoner dollar för hela sommarens släckningsarbete. När branden väl dog ut i september hade de stora ansträngningarna lite med saken att göra.

– Rent krasst så var det ingen människa som släckte branden. Den slocknade när det började snöa.

Bränderna 1988 fick USA att revidera sin strategi vid bränder inom nationalparker. Nu infördes tydligare rekommendationer om när räddningstjänst ska ta ett steg tillbaka och koncentrera sig på att skydda människor och bebyggelse.

Proportionerna är inte desamma i Sverige 2018. Grovt hugget är våra bränder ungefär en tiondel av Yellowstonebränderna, både vad gäller brunna hektar skog och antal brandmän. Men för ett litet land som Sverige är räddningsinsatserna ändå enorma. MSB:s generaldirektör Dan Eliasson beskriver dem som kanske de största i modern tid.

Via EU:s civilskyddsmekanism ERCC har Sverige fått hjälp i form av brandmän och fordon från Italien, Frankrike, Tyskland, Litauen, Danmark, Portugal, Polen och Turkiet - vilket gör släckningsarbetet i de svenska skogarna till de största någonsin, sett till antalet medlemsländer som engagerat sig i ett annat land. Och notan kommer Sverige troligtvis få stå för själv. Dan Eliasson uppskattade kostnaderna till över 100 miljoner kronor, för bara de internationella insatserna.

Finns det något att lära från USA? Sverige har haft tur i oturen att bränderna drabbat glesbefolkade områden. Trots brändernas rekordomfattningar är det endast ett par hundra personer totalt som evakuerats. Hade det varit rimligare att låta bränderna löpa som de vill genom skogen, så länge de inte utgör direkta hot mot samhällen? Det tror Rickard Hansen.

– Man måste komma ihåg att vi inte fixar alla bränder. Ibland slår naturen tillbaka på oss. I USA jobbar man mer så att man ibland konstaterar att "Nej, vi fixar inte det här" och så backar man undan och laddar upp med resurser och tar tag i det en annan dag istället. Beroende på vilka resurser man har och hur stor branden är får man anpassa taktiken, säger han.

Den som till sist fattar beslut om vilken strategi man har vid släckningsarbetet är räddningsledaren på plats. Johan Szymanski är räddningsledare vid branden i Trängslet i Älvdalens kommun i Dalarna, en av de största och svåraste de senaste veckorna. Han har valt strategin att aktivt bekämpa branden.

– Vi har hela tiden haft intentionen och målet att vi ska slå branden vid fronten. Det är enda sättet för oss, säger han.

Branden vid Trängslet har härjat på ett militärt skjutfält. Det finns inga boende i området och utanför brandens begränsningslinjer är det långt till tätbebyggelse. Förutsättningarna skulle kunna vara goda för att tillämpa den mer defensiva strategin mot bränderna; att istället för att brandflygplan, helikoptrar och hundratals brandmän ska slita mot de hopplösa förutsättningarna, dra sig tillbaka och invänta regn.

Men det finns speciella omständigheter som gör den strategin omöjlig i Trängslet, menar Johan Szymanski. Utanför brandens begränsningslinjer finns målområden där det ligger odetonerad ammunition. Dit får branden bara inte nå, menar han.

– Får vi ut den här branden dit så innebär det att vi inte kan attackera branden alls och då får vi till slut en brand där fronten är så pass stor att den inte går att stoppa, säger han.

Men gör det något att branden blir stor om den härjar i skogar där ingen bor?

– Nej, inte så länge branden håller sig där, men problemet är att den inte kommer stanna där. Vårt worst case scenario är att vi får in branden i de här målområdena där vi inte kan göra någonting, varken från luften eller från marken, och sen när den kommer ut utanför skjutfältet så går den mot tätorterna vi har i området. Mot Mora och Älvdalen, säger han.

Rickard Hansen på MSB vill inte uttala sig om enskilda räddningsinsatser och räddningsledare i Sverige. Han betonar att han inte är på fältet och att räddningstjänsterna själva är de som bäst kan avgöra vilken strategi som är lämplig. Men han har ibland svårt att se logiken i att kasta resurser på att släcka bränder som inte går att släcka.

– Om man är ute i god tid, medan branden är liten, så är det läge att ta den. Då slipper man ju risken att det blir en stor brand som man inte kan styra över. Men sen är ju frågan: Om man inte lyckas med det då? Ska vi då bekämpa det här? Och hur aktivt ska vi bekämpa den? Det tar ju mycket resurser.

Vad skulle hända, tror du, om våra räddningsledare nu la om strategin till att dra sig tillbaka och skydda bebyggelse och låta branden löpa fritt i övrigt?

– Då skulle jag hoppas att svenska folket skulle ha förståelse för detta. För jag skulle förstått dem ifall de fattat det beslutet, säger Rickard Hansen.

Biologer och naturvårdare har i många år flaggat för att vi i Sverige blivit för effektiva i att mota skogsbränder tidigt.

– Det brinner för lite och för sällan i svenska skogar, om man jämför med vad som är ett någorlunda naturligt tillstånd, säger Rolf Lundqvist, naturvårdare i Dalarna.

Han menar att regelbundna bränder är viktiga att ha med i beräkningen när vi talar om att bevara biologisk mångfald i svenska skogar. Det finns många djur- och växtarter som är evolutionärt anpassade efter att skogen brinner regelbundet.

– Det kan va svårt att ta in det perspektivet när man står vid vad man uppfattar som randen till katastrof. Men det är ändå viktigt att man stannar upp och värderar områdena ur ett naturvårdsperspektiv, säger han.

Samtidigt har Rolf Lundqvist full förståelse för att man vid de svenska bränderna valt att aggressivt gå in för att släcka dem.

– Som naturvårdare borde jag ju tycka de här bränderna är bra, men samtidigt har ju markägarna rätt till sin mark, säger han.

Även om bränderna drabbat glesbefolkade områden har de på sina håll – till skillnad från i Yellowstone – ändå hotat samhällen. Inte minst i Ljusdalsområdet där till exempel Kårböle kunde räddas först efter evakuering och ett intensivt brandbekämpningsarbete.

Och sen finns en till skillnad mellan en nationalpark och våra bränder: Här ägs skogen av någon. Skog till ett värde av närmre en miljard har brunnit, enligt Skogsstyrelsens beräkningar. Det är svårt för en räddningstjänst att se på medan sådana värden brinner. Samtidigt beräknas upp till 70 procent av den brunna skogen kunna användas som virke eller bränsle.

Johan Szymanski tror att de ekonomiska intressena påverkar svensk hållning – det vill säga att vi aggressivt försöker släcka bränder, både tidigt och när de vuxit sig stora.

– Absolut. Vi har en lagstiftning kring det här som heter Lagen om skydd mot olyckor. Vi ska rädda liv, egendom och miljö. Och det här är absolut egendom så det finns inga tvivel om det.

Men förr eller senare måste man väl göra en avvägning mellan skogens värde och vad man lägger för resurser på släckning?

– Ja, vi har kriterier att förhålla oss till som handlar om att kostnaden för insatsen ska stå i proportion till det räddade värdet. Och där har vi ju hela tiden en avvägning vi måste göra, säger Johan Szymanski.

Att som skogsägare se markerna brinna kan vara traumatiskt. Förutom den ekonomiska smällen kan det vara emotionella värden som går förlorade. Träd man planterat själv kanske skulle ärvas av kommande generation. Men det är långt ifrån alltid den brunna skogen ägs av en förtvivlad entreprenör. Den enskilt största ägaren av skog i Sverige är staten, framför allt genom bolaget Sveaskog som äger 14 procent av skogsbeståndet.

– I Trängslet ägs skogen av staten. Det är Fortifikationsverket som äger marken, säger Rolf Lundqvist.

Frågar man Ivan Halvarsson, som i torsdags fick återvända till sitt hem i Huskölen efter att ha evakuerats på grund av bränderna, har nog räddningsinsatserna varit värda varenda krona.

– Ända sedan man for härifrån har man längtat efter den här vyn. Med ovissheten om det skulle stå kvar när man kom hem. Nu kan man leva igen, sa han när han kommit hem och fick blicka ut över Ljusnan från sin tomt.

Jämförelser mellan bränder i nationalparker och bränder i Hälsingland, Dalarna och Härjedalen är vanskliga. I Yellowstone finns varken något Kårböle eller några militära skjutfält. Samtidigt måste någon avgöra balansen mellan insatsens kostnad och värdet på det som skyddas. Klart är att bränderna förr eller senare slocknar och kanske vet vi först därefter om balansen var rimlig.