RECENSION - LITTERATUR

Outhärdligt men vackert om en sons död

3:13 min

Bara 25 år gammal avled Naja Marie Aidts son Carl. I den lyriska boken "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" försöker den danska författaren börja skriva igen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka 
Författare: 
Naja Marie Aidt
Översättare:

"Så ringer telefonen", skriver Naja Marie Aidt och fortsätter: "Vi svarar inte. Vem skulle ringa till oss så sent en lördagskväll?".
Men det ringer igen.

Den där tiden innan någon tar det, när allas telefoner har börjat ringa, går som i loopar i boken. Som att om ingen svarar, har inget hänt.
Men något har hänt. Naja Marie Aidts näst äldste son, Carl, har i en psykos – efter att ha tagit hallucinogena svampar – naken slängt sig ut från fjärde våningen. Han kommer inte att överleva.
Läkarna säger det direkt.

Ett år efter sonens död försöker Naja Marie Aidt skriva om honom och sorgen. Hon gör det i en kaotisk text, som hon kallar Carls bok.
I olika teckensnitt, repetitivt, i raseri, utan kronologisk ordning. Som ett slags poetiskt sorgkollage. Texten är fragmentarisk av nöd. Författaren skriver själv att det inte går att skriva konstfärdigt om sorg, för "Det finns ingen form som passar".

"Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" är – egentligen – helt outhärdlig läsning.

"Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" är – egentligen – helt outhärdlig läsning. Men Naja Marie Aidt gör stor litteratur av sorgen – och av det genomskintligt personliga. För även om hon nu irrar runt efter språket och stundtals hatar det, är hon i grunden en mycket säker författare, det visade hon inte minst i novellsamlingen "Babian", som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2008.

Hon skildrar moderskärlek, livet, skulden, familjen, vänskapen....
Berättar ömt om Carl som foster, som bebis, som nioåring ensam på semester med henne, som 25-åring tiden innan han dog. Hur känslig han var. Det gör boken också väldigt vacker och paradoxalt nog – mitt i det svartaste av svarta – ljus.

I boken citerar Naja Marie Aidt även andra som skrivit om sorg – som den franske poeten Mallarmé som förlorade sin åttaårige son, och även han bara kunde få ur sig fragment. Och hon skriver in sig i traditionen av sorgeböcker. Och jag tänker att den här boken på ett sätt återger sorg råare än många andra i genren. Mer så söndertrasad, ologiskt spretig och skrikande som den kan vara. 

Det är en av de mest berörande böcker jag läst på mycket länge.